Regeringen har meddelat att man avser att göra om det svenska regelverket vid utstationering. Utstationering är när utländska, i det här fallet europeiska, företag med egen personal under en begränsad tid utför arbete i annat land. Utan att varaktigt vara etablerade i värdlandet. Byggbranschen dominerar stort och Polen är vanligaste avsändarland.
Det svenska regelverket som reglerar utstationering har allmänt kommit att kallas lex Laval. Namngivet efter det lettiska byggföretag som under 2004 försattes i blockad av svenska fackföreningar för sin vägran att teckna svenskt kollektivavtal för sin anställda. Det lettiska företaget gick i konkurs, vi får förmoda att företagets ekonomi helt enkelt inte räckte till schysta löner.
Efter ett antal turer i domstolar, både i Sverige och i Europa, samt ett avgörande från FN-organet ILO kan vi konstatera att den svenska kollektivavtalsmodellen både stod som förlorare och segrare. Dessutom, själva sakfrågan om svenska fackföreningars rätt att ta till konfliktmedel för att få arbetsgivare att teckna kollektivavtal har orsakat ett i det närmaste politiskt skyttegravskrig. Det har varit mycket olyckligt. Regeringens nu föreslagna förändringar av lex Laval är inte långtgående.
Men innehåller ändå ett par avgörande punkter som underlättar utstationerande företag att införlivas i den svenska kollektivavtalsmodellen. Det är inte ”protektionismens vindar som blåser”, inte heller är regeringens förslag ”ett direkt hot mot den fria rörligheten, grundbulten i hela EU-samarbetet” som ibland hävdats.
Regeringens lagförslag favoriserar inte svenska fackföreningar, däremot är det ett ställningstagande för kollektivavtal som metod att reglera arbetsvillkor inom ett land. I det större perspektivet ser vi att alla någorlunda fungerande demokratier på olika sätt försöker reglera arbetsmarknadens funktion i allmänhet och arbetsvillkor i synnerhet. Vanligtvis ligger tyngdpunkten i lagstiftning. Den nordiska modellen med kollektivavtal mellan sammanslutningar av arbetstagare och arbetsgivare är dock vida överlägsen traditionella system baserad på lagstiftning.
Vi pratar alltså inte om protektionism, utan om det mer än 100 år gamla arbetet med att anpassa det svenska kollektivavtalssystemet till en alltid förändrande verklighet.
Ett naturligt moderniseringsarbete som vi inte sett slutet på, utan kommer fortgå i ytterligare 100 år. Till både arbetstagare och arbetsgivarens gillande. Att lagförslaget också innebär ökade möjligheter för utstationerade arbetstagare att släpa arbetsgivare inför domstol för usla arbetsvillkor, ja det ser jag som en ren bonus.