I lördags beskrev jag här min syn på diskussionsklimatet i gotländsk politik. Eva Nypelius (C) svarade att hon är besviken. Att jag överdriver. Så hur är det då? Jo, vi har beredningar nu. En timmes möte där vi går igenom dagordningen inför kommande möte. Utan handlingar, bara en lista med ärendena som ska komma. Eva tycker att jag på beredningen ska göra inspel och att jag där borde tagit upp vår syn på till exempel Skogspolicyn. Hur skulle jag kunna göra det? Jag har vid beredningen inte ens sett det nya förslaget! Jag tycker Eva missar poängen.
Den politiska processen vi haft under åtta år med rödgrön majoritet har utgått från ett arbetsutskott som i hög grad präglats av samtal, diskussion och ett vridande och vändande av argument. Allt för att till regionstyrelsen ha knådat frågan så gott vi kan i underlag inför beslut. Det är där, i mötesrummen, jag nu under Nypelius ledarskap ser ett annat och hårt klimat. Varje inspel och förslag möts med arrogans snarare än intresse. Eva säger att jag där borde yrka det vi tycker, istället för att föra samtal och diskussion kring det vi ska fatta beslut om. Det är så hon vill ha det, läser jag nu. Mindre samtal och diskussion. Vi yrkar och Alliansminoriteten kan ägna sig åt att avslå. Tristare process och tyvärr tror jag att vi riskerar att inte lika bra beslut som när vi är öppna för allas inspel.
Eva Bofride, politisk chefredaktör på Gotlänningen, tjatar om att jag inte accepterat valförlusten. Varje gång jag tycker annorlunda än Nypelius är det, enligt Bofride, valförlusten som är skälet till min kritik. Det är ju en larvig slutsats. Jag kommer att fortsätta föra Socialdemokratisk politik och kritisera styret när de i mina ögon går fel väg. Bofride gör bedömningen att vi i oppositionen sitter tysta till beslut fattas och surar för att det inte går vår väg. Så är det givetvis inte. Hon har också helt missat poängen. Vi har försökt agera på samma sätt som den förra oppositionen kunde göra. Försökt använda arbetsutskottet för att knåda och komma med inspel. Ett AU där det varit högt i tak och där idéer har kunnat testas. Allas röst varit viktig för utvecklingen i ärenden. Det är det samtalet som är borta. Och det är den processen jag förstår att Eva Nypelius inte vill ha.
Vi har ett minoritetsstyre som före valet lovade att hantera avsaknad av majoritet med just samtal. Aldrig skulle det förhandlas med Sverigedemokraterna. Blocköverskridande överenskommelser skulle det bli. Några sådana har aldrig sökts. Nu söks och fås stöd från SD. Det är där förhandling och samtal sker. Möten har till och med ajournerats för samtal med SD. Så sköter Alliansminoriteten sitt ledarskap.