Den svenska välfärdsmodellen är på flera sätt unik. Kanske inte i ett nordiskt perspektiv. Men våra relativt generösa ersättningar, via det allmänna försäkringssystemet, näst intill kostnadsfri utbildning och sjukvård är inga självklarheter i andra samhällen jorden över.
Vårt välfärdssystem är tämligen välkänt även ute i världen. Jag har rest en del och även bott utomlands i perioder.
I London hade jag en granne från Kina. På väldig knackig engelska förklarade han att han kände till Sverige, att vi var en stor bordtennisnation och att livet i Sverige är gott på grund av vårt välfärdssystem. Utifrån sett, och ibland även inifrån, kan det se ut som att välfärden är gratis. En gåva, något som staten av generositet tillhandahåller sin befolkning.
Men riktigt så förhåller det sig inte. Välfärden är en del av ett samhällskontrakt. En underförstådd överenskommelse mellan stat och individ. Där individen avsäger sig en del av den egna friheten mot att staten tillhandahåller vissa tjänster och nyttigheter individen har användning av. Denna typ av kontrakt finns i alla samhällen.
Innehållet varierar. Grunden är rättsstaten. Det vill säga att individen underkastar sig de gemensamma lagar och regler som finns mot att staten garanterar att reglerna efterlevs och straffa de som bryter däremot.
I Europa i allmänhet och Norden i synnerhet är välfärden en del av detta samhällskontrakt. Vi föds in i kontraktet. Därför är det naturligt att vi inte alltid reflekterar över dess innebörd. Det bara finns där.
Som medborgare uppfyller vi vår del av kontraktet genom att betala skatt. Så klart. Men inte bara så. Individen bjuder ut sitt arbete på arbetsmarknaden – står till arbetsmarknadens förfogande.
Ramlar man ur, på grund av arbetslöshet eller sjukdom förväntas att individen har som mål att på egen hand eller med samhällets hjälp ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden igen. Under tiden står samhället för försörjning.
Novemberrusk, tidiga morgnar, dagislämningar, bilköer är tråkiga saker. Men ingen anledning att bryta kontraktet. Och det funkar verkligen. Samhällskontraktet håller. Välfärden finns där. Men inte som ett semesterparadis för trötta eller uttråkade. Utan endast för de som kortvarigt eller permanent har behov.
Kontraktet måste värnas och vårdas. Särskilt tänker jag på borgerliga politiker som i vanlig ordning planerar att gå till val på sänka ersättningar i de allmänna försäkringarna och även sänkta löner på arbetsmarknaden.
Ni utmanar samhällskontraktet. Samhället måste leverera sin del, annars kommer individen inte heller leverera sin del. Ett brutet samhällskontrakt ger inte bara sämre livsutsikter för individen – det leder till ett fattigare land.