Egor Putilov, mannen med ett antal alias, slutar sin anställning på SD:s kansli efter att det avslöjats att han gjort snabba fastighetsklipp med en rysk medborgare som gör att han är en potentiell säkerhetsrisk för Sverige. Hans förklaring till miljonvinsten låter allt för krystad för att vara trovärdig. SD som parti har också flera gånger uttryckt sympatier för Putins Ryssland, vilket i sig är illa nog.
Naturligtvis anser Putilov att han är ett offer, hur många SD-are har inte ansett sig vara det när de ertappats med handen i syltburken? Tyvärr ”ser” inte SD-anhängarna detta eftersom de hellre tror på sagor än på ”PK”-media. SD-ledningen har inte heller ansett att Putilov har gjort något galet utan har låtit det hela fortgå under axelryckningar.
Vilket annat parti hade kommit undan med detta? Och hur vet vi att inte hela SD är en säkerhetsrisk som informerar Ryssland genom Putilov?
Katrine Marcal skrev en intressant artikel i Aftonbladet om USA:s motsvarighet till SD, presidentkandidaten Donald Trump. Denne man attraherar samma målgrupp som SD gör i Sverige, nämligen de män som känner sig förfördelade efter att kvinnorna har fått en starkare position i samhället.
Trump använder sig av samma retorik som de män som anonymt använder könsord mot de kvinnor som vågar sätta sig upp mot dem. Deras kvinnohat toppas med lika delar hat mot feminism, antirasism, muslimer, judar, mångkultur, homosexualitet, globalism och längtan efter en stark man som Rysslands Putin.
Finns det en anledning att det främst är en fattig, vit man ur arbetarklass eller småföretagare vill rösta på Trump, medan motsvarande kvinnor och färgade absolut inte vill det? Troligen är det för att den vite mannen tror att han med Trumps hjälp (Läs SD i Sverige) ska återta sin position medan övriga inser att de skulle förlora med en röst på honom. Hur besvikna kommer de männen att bli när de förhoppningsvis upptäcker att SD är emot sjysta avtal på arbetsmarknaden.
Är det då synd om den som söker sig till högerextrema grupper som SD? Nej, de har ett val och de har gjort det frivilligt. Ingen tvingar någon att sympatisera med SD, Och de har ingen rätt att anse sig som offer bara för att de får mothugg när motståndarna slår ner på deras argument eller när journalister avslöjar deras skandaler.
Det får övriga partier svälja när någon av deras politiker gör bort sig. Men inte SD, för de anser sig alltid vara offer som det ska tyckas synd om.