Då Skolkommissionen 1946 drog upp riktlinjerna för den nya skolan - en uppgörelse med den gamla auktoritära förkrigsskolan, var den politiska enigheten stor. Uppgiften var att skapa en likvärdig skola för kunskap med demokratiska arbetsformer.
De läroplaner som följde drog upp riktlinjerna för kunskapsutvecklingen, men kompletterades med värdebegrepp som jämlikhet, jämställdhet och kritiskt tänkande. Skolan var till för alla på lika villkor, en ”kollektiv nyttighet” för det framtida samhällsbygget.
Men dessa liberaldemokratiska tankegångar sköts i bakgrunden, när den moderata offensiven inleddes på 1980-talet med ett utpräglat marknadstänk. Eleverna förvandlades till kunder på en marknad där friskolor och skolpeng under 1990-talet helt förvandlade medborgarskolan till en marknadsskola byggd på konkurrens mellan skolor och valfrihet för individen. Från början fanns tanken om att detta skulle gagna den pedagogiska utvecklingen mot en bättre skola.
Så har det ju inte blivit. Det vet vi alla utifrån de mätningar som gjorts, främst genom Pisa-mätningarna. Den kommersiella skolmarknaden har inte bara medverkat till att försämra kunskapsnivån utan också likvärdigheten.
Skattepengar till friskolor har oansvarigt tagits ut av vinstmaximerade företag. Att frågan om skolans framtid borde bli en (kanske avgörande) valfråga är självklart. Men det räcker inte med att begränsa vinstuttaget.
Liberalerna talar om att återförstatliga skolorna men vägrar envist att inse att det fria skolvalet byggt på skolpengen är roten till det onda. De fristående skolorna har kommit för att stanna, sägs det.
Men för att återskapa medborgarskolan fordras någonting mer. Det fordras en ”retrotopia”, ett återvändande till utopierna, som sociologen Zygmund Bauman hävdar.
Det handlar om att återuppväcka idéer som gått förlorade under den nyliberala eran. Idéer som med den tredje vägens politik höll marknaden i stränga tyglar för att sträva efter ett utopiskt jämlikt samhälle, där likvärdighet i en skola för alla var en viktig beståndsdel.
Den politiken byggde på en stark tilltro till staten. Den diskussionen bör vi åter föra. Här finns en enighet bland vänsterpartierna. I varje fall var det en politik som Erlander/Palme förespråkade. Låt oss därför gå till politisk strid på den grunden - en rörelse tillbaka till de värderingar som ledde svensk skola till att bli en av de bästa i världen.