Jag har skrivit några artiklar om försvaret tidigare och har inte trott att de på något avgörande sätt har bidragit till att försvarsdebatten verkade lugna sig en del. Men nu har diskussionerna tagit fart igen då Svenska Dagbladet avslöjar att en central punkt i den försvarspolitiska propositionen ser ut att bli en förstärkning av det militära försvaret på Gotland.
Det är uppenbarligen ord som välkomnas både hos ett par borgerliga försvarspolitiker och hos tidigare högre officerare.
Längst i sitt omfamnande av upprustningstankarna går Mikael Oscarsson (KD), ledamot i försvarsutskottet. I GT den 7 mars säger han följande: ”Tiden när vi kan nöja oss med att bara tala om saker är förbi. Nu är det militära hotet väldigt påtagligt och regionen runt Gotland har blivit ett av de mest spänningsfyllda områdena på jorden.” Det krävs, enligt Oscarsson, permanent närvaro och ständiga övningar med olika typer av förband.
Även en tidigare P18-chef och chef för Gotlandsbrigaden verkar vara av samma uppfattning. ”Det krävs en permanent kvalificerad militär närvaro på ön. En mix av kvalificerade makstridsförband, långräckviddiga luftvärns- och sjömålsrobotar.”
Vad kan då ligga bakom dessa uttalanden? Ja, en sak förefaller vara säker och det är att längtan efter ett Natomedlemskap är påtaglig. Men vad har hänt i övrigt?
Att, som Mikael Oscarsson gör, tala om ett väldigt påtagligt militärt hot och att området runt Gotland har blivit ett av de mest spänningsfyllda områdena på jorden ter sig, milt uttryckt, uppseendeväckande. Den tidigare P18-chefen är inte lika tydlig men för mig förefaller det vara rimligt att anta att han till stor del delar Oscarssons bild.
Det finns fortfarande, enligt min uppfattning, anledning att påminna om försvarsbeslutet 2004 och det beredningsarbete som föregick det.
Inte i något av försvarsmaktens egna alternativ behöll man försvaret på Gotland. Inte heller hördes något brandtal från Kristdemokraterna eller Folkpartiet, de partier som nu nästan dagligen propagerar för ett svenskt Natomedlemskap och kraftig upprustning.
Om läget har blivit så alarmerande som Mikael Oscarsson påstår är det högst rimligt att han utvecklar skälen till sitt uttalande och gör det tydligt. Vilket är det militära hot som finns och när kan vi befara att Gotland anfalls av en främmande makt?
Om läget vore som Oscarsson gör gällande är det i högsta grad allvarligt och kräver åtgärder.
Om inte ”om” vore hade det varit alarmerande men nu finns det ordet i högsta grad och i lika hög grad finns anledning att vädja om en sansad debatt.