Den som sitter (alltför) fast i ideologi blir aldrig riktigt fri skrev jag för några år sedan i en debatt med en vän och antagonist som vägrade se att tiden förflyttat positioner för våra övertygelser från ett 1960-70-tal som lovade så mycket. Fonderna som skulle flytta makten till det arbetande folket var en återvändsgränd, när väl vänstern ändå genom pragmatisk välfärdspolitik kunde bygga ett framtida samhälle till allas bästa. En skickligt genomförd fördelningspolitik var metoden.
I dag finns anledning fråga om detta är möjlig i ett samhälle, som inte längre styrs av vackra ideologiska tankar om rättvisa och jämlikhet. Det egoistiska egenintresset styr politiken, något som den kanske alltid gjort menar en socialdemokrat som Widar Andersson (Axess nr 3 2019). Det var folket på bruket och i industrin som såg till sitt eget bästa. Den ideologiska debatten var för akademiska finsnickare och Palmes bländverk sög upp unga studerande arbetarkillar som kunde kalla sig ”Palmes barn”, som jag gjorde i en ledarartikel efter Palmes tragiska död.
Vad Palme gjorde var att gjuta samman de båda nödvändiga inriktningarna - ideologisk övertygelse förankrad i socialism - med känslan för folkhemmet, dess trygga lugnt framväxande förändring som tog alla med sig.
Mitt ursprung, min farsa, mitt folkhem, som jag älskade, växte samman med en ideologisk övertygelse. Det formade tillsammans en ”superkraft” som Anders Lindberg i Aftonbladet formulerade det och som Eva Bofride (2/5) uppfattar som en vikande kraft. Kanske är det så och kanske är det också så som Svend Dahl formulerar det i en liberal kommentar på samma sida att S ”förlorat arbetarklassen” och då främst till SD beroende på ”en restriktiv invandringspolitik” som väger tyngre än fördelningspolitik.
Den fråga vi nu måste ställa oss är om det nya mittenblocksalternativet i svensk politik signerad S, M, C och L kan komma att ges en framtida inriktning av politiken mot fördelningspolitisk rättvisa (till exempel behåll värnskatten) och generös men klok invandringspolitik i Palmes anda. Det vore att leva i mittens lyckorike för de stora rättvisetänkande medborgargrupperna. Så bilda en samarbetsregering, där alla ger och tar, men också är beredda att ta ansvar och inte bara satsa på en utpressningspolitik som knappast har framtiden för sig. Politiker måste vara beredda att ta ett gemensamt ansvar, annars blir ju allt meningslöst. Det borde väl inte vara så svårt att begripa.