Många drar en lättnadens suck nu när miljöavtalet i Paris är klart. En framgång för miljön förstås, men även för människorna. De flesta verkar vara nöjda när även de stora utsläppsjättarna USA, Kina och Indien har förstått allvaret.
Men det kan bli en pyrrusseger. Samtidigt förhandlar EU och USA om ett frihandelsavtal, TTIP. Avtalet sägs ge en injektion på hela 1 000 miljarder i den europeiska ekonomin. Det låter väldigt bra och är det kanske också.
Även om vi många gånger tidigare har hört att en viss åtgärd (synergieffekten) ska ge så och så många jobb eller kronor. En förväntning på en framgång som inte kan garanteras.
Men det stora problemet med avtalet är att det kan sätta Europas länder i en svår sits, något som bland annat LO har uppmärksammat. Avtalet ger inte enskilda länder rätt att hindra ett företag att sälja varor som kan vara miljö- eller hälsofarliga. Om ett land stiftar lagar mot exempelvis genmanipulerade grödor kan företaget som säljer detta stämma staten.
Det kan också påverka demokratin negativt då det kan bli fråga om tvångsprivatiseringar.
Sveriges radio hade ett inslag om TTIP och hormonstörande ämnen den 16 juli. Då USA och EU har olika regler om detta, är det svårt att kombinera båda sidors regler.
Kemiindustrin i Sverige är inte oroliga, men EU har fördröjt lagstiftningen av 31 hormonstörande ämnen på uppmaning av den amerikanska handelskammaren, med hänvisning till TTIP. Nu ingår inte hormonstörande ämnen i avtalet, men på sikt kan det få oönskade konsekvenser.
Näringsminister Mikael Damberg (S) och regeringen är för ett avtal. Damberg menar att oron är obefogad. I Dagens industri 8 oktober skriver han, tillsammans med EU-kommissionären Cecilia Malmström, att faran med hormoner i kött är lika med noll. De menar att liknande avtal är gamla och otidsenliga. Men att TTIP är något helt annat och innehåller öppna domstolar, överklagandeinstans och offentligt utsedda domare. De menar också att EU inte kommer att tillåta något som riskerar att undergräva skydden för hälsa och miljö.
Jag tror att det finns en risk att beslutsfattarna bara ser de bra sakerna i avtalet, standardiseringar, enklare handel och ökat handelsutbyte. Även om det sägs att förhandlingarna sker öppet så görs en hel del upp bakom stängda dörrar.
Vill vi ta risken att ett läkemedelsföretag stämmer staten för att deras läkemedel anses farligt? Eller ett vårdföretag som ser sig förfördelat när en kommun beslutar sig för att ta tillbaka ett äldreboende?
Det är dags att börja diskutera TTIP.