Ingen har väl undgått att höra om Panamaskandalen. Avslöjandet om skattefifflare har skakat hela västvärlden och fått flera regeringschefer i gungning. Media har förtjänstfullt grävt i det hela och nästan 500 svenskar har avslöjats som skattesmitare. Nordea har varit rådgivare åt många av dessa och nu skakas även de.
Vilka dessa personer är har inte avslöjats, men internationellt rör det sig om storföretagare, höga politiker och världsstjärnor i idrott, blandat med narkotikabossar. I tidigare avslöjanden om skatteflyktingar har bland annat SVT hittat kopplingar långt i den förra borgerliga regeringen.
Med någon vecka efter avslöjandet kan man analysera vilka som uttalar sig kritiskt om detta fiffiga system att komma undan skatter och än mer vilka som inte säger något. Det är ganska tydligt att kritiken kommer från vänster och att politiker åt höger är mer tystlåtna.
Det är egentligen inget konstigt med det, att inte vilja diskutera en fråga kan bero på flera saker. Frågan är ointressant, den är gammal, personen tycker att det är rätt att göra så, men den kan också vara avslöjande för den tyste.
I Panama-affären är det tydligt vem som är tystast. Ett visst skattemotstånd har alltid funnits hos den politiska högern.
Skattesmitning har helst inte diskuterats, i vissa fall till och med applåderats i det tysta. Man fokuserar istället på ekonomiska försämringar för sjuka och flyktingar och att tiggeri bör förbjudas.
Sverige har länge varit ett land där man gör rätt för sig. Nu när det flera gånger visat sig att moralen är väldigt låg bland de rikaste riskerar det att rasera skattemoralen även bland vanligt folk. Varför ska jag vara ärlig när de som verkligen har råd, smiter undan?
Inte heller Socialdemokraterna ska undkomma kritik. Bostadsminister Kaplans (MP) tvivelaktiga möten med extremhöger och radikala islamister har hanterats lamt, förutom Margot Wallströms avståndstagande på måndagen. Löfven borde ha sagt ifrån mer bestämt. Miljöpartiet duckar ännu mer, Fridolin (MP) var rent pinsam i intervjuer om Kaplans möten.
Mest tydligt är ändå extremhögerns tystnad i de fall det inte gynnar dem själva. Uteslutande tar deras ”media” upp när en mörkhyad har gjort något brottsligt. Men när en ”Svensson” gör något liknande är det total tystnad från det hållet.
Det syntes inte minst när gruppvåldtäkten på en finlandsfärja avslöjades. Först slogs det upp stort, men när det visade sig att det var svenska namn bland förövarna blev det plötsligt tyst.
Vill man veta vad en politisk grupp tycker ska man inte se på vad de opponerar sig mot. Man ska istället se på vad de inte kritiserar. Då får man en bättre bild av deras egentliga politik.