Det är få som i dag ifrågasätter marknadsekonomin som den mest effektiva producenten av varor och tjänster. Konkurrens på en fri marknad brukar allmänt betraktas som en effektiv modell för att producera varor och tjänster.
Marknaden utvecklar sig själv. Med hög produktivitet och allt bättre och mer utvecklade varor och tjänster. Vissa tycks mena att införandet av privat vinstintresse kan leda till att också den offentligt finansierade välfärdstjänsterna skulle fungera bättre. Det är ett misstag.
Välfärden kan aldrig fungera som andra marknader. Hälso- och sjukvården är viktigare än annat vi konsumerar. Ofta är den livsviktig. En trasig hushållsmaskin täcks av garanti. Vilken garanti kan skydda oss mot dålig hälso- och sjukvård?
Det rör sig dessutom om tjänster vi konsumerar i underläge. Branschen har ett gigantiskt kunskapsövertag gentemot vårdtagaren. Som dessutom kan vara akut eller allvarligt sjuk. Och kan därför svårligen fungera som rationell konsument. Alla vinstmaximerande företag vill försöka att öka omsättningen av lönsamma tjänster. Om vården är lönsam kommer företagen att försöka öka antalet kunder, inte bara ta kunder från andra leverantörer.
Det är troligt att föreslagen behandling inte bara baseras på beslut om patientens bästa utan också om företagets bästa. Marknaden skulle snabbt upptäcka diagnoser och behandlingar som är överprissatta. Patienter med en åkomma som är för lågt prissatt kommer å andra sidan att få svårt att få vård eftersom de inte upplevs som gynnsamma av vårdgivarna.
Vården skulle då inte längre ges efter behov utan istället bli lönsamhetsstyrd. Den största varan skulle dock vara de kostnadsökningar som blir följden av att privata aktörer kan leverera obegränsat med tjänster – där räkningen skickas till skattebetalarna.
Tyvärr är det inte skräckpropaganda. I Stockholm skenar kostnaderna för specialistsjukvård, där har man gått längst med marknadiseringen. Här har man infört fri etableringsrätt för privata vårdgivare samtidigt som man i några fall lagt förbud för offentliga mottagningar att få finnas kvar. Kostnaderna skenar.
Kostnaderna för den avreglerade specialistvården har ökat med mellan 50 till 100 procent på ett år. Medan den genomsnittliga kostnadsökningen för annan sjukvård ligger på drygt fyra procent per år.
Totalt motsvarar kostnadsökningen mer än en miljard per år. Det är kostnadsökningar i en takt som hotar knäcka den solidariskt finansierade sjukvården. Å andra sidan går det inte att utesluta att det är just precis vad marknadsivrarna vill.