I boken Fattigfällan kan ingen utåt sett se att ”Beata” är fattig, vänner hjälper henne med det nödvändigaste även om de inte förstår hennes utsatta läge. Skammen gör att hon inte vill berätta hur illa det är heller. Socialen misstror henne och hon måste visa kvitton på precis allting.
Misstänker de att något är fel uteblir den magra ersättningen från dem med påföljd att skulderna ökar och hon hotas av vräkning. Den ständiga oron över att bara få mat för dagen, ibland äter hon bara var tredje dag, gör att livslust och ork att göra något försvinner.
Det här måste vara ett tråkigt undantag, säger du. Nej tyvärr, allt för många lever som Beata. Småföretagare, unga som inte hunnit kvalificera sig för a-kassan, deltidsarbetande kvinnor som får en alldeles för låg a-kassa att leva på om de blir arbetslösa, långtidssjuka som blivit utförsäkrade och den allt större grupp av människor som av olika anledningar inte bryr sig om att ens försöka kvalificera sig för a-kassan.
Under de senaste 20 åren har det varit besparingar i de offentliga finanserna. Pengar har tagits ur de sociala systemen för att bekosta statsskulder. Under Reinfeldt fortsatte dräneringen från sjukförsäkringen till jobbskatteavdrag. Med detta har utflödet till de behövande sinat.
Någon måste drabbas och det är de som är i mest behov av hjälp som gjort det. Det har förstås bidragit till att ”Beatas” handläggare på Socialkontoret nagelfar varje kvitto, även om arbetskostnaden vida överstiger de futtiga belopp det rör sig om. Kontrollsystemet tar över och lämnar medmänskligheten långt bakom sig. Var det så här vi ville ha det?
Det nedsättande omdömet om att ”leva på bidrag” bidrar till att stigmatisera människor som har ramlat mellan stolarna och hamnat i en hopplös situation. ”Bidragen” är egentligen en omfördelning av våra gemensamma resurser av allas skattepengar.
Stigmatiseringen av de fattiga måste arbetas bort. Det måste bli en förståelse för sambandet mellan reformer som jobbskatteavdrag och ökad fattigdom. Vilka konsekvenser får en ändrad skattepolitik som gynnar mig som arbetande, men slår mot dem som inte är det?
Man orkar inte ”ta sig i kragen” när man levt på samhällets botten en längre tid. Vi måste få tillbaka ett socialt system där det inte ska vara möjligt att ramla genom maskorna.
För det är inte bara uteliggare som är fattiga som många tycks tro, det kan hända vem som helst. Även dig som fnyser åt de fattiga och gläds över senaste jobbskatteavdraget.
Om du ändå tycker att de fattiga får skylla sig själv, läs boken Fattigfällan och säg sedan att du ännu har rätt.