Liksom i måndags hos Socialdemokraterna fick skolan stor uppmärksamhet i går vid det andra regeringspartiets dag i Almedalen.
Det miljöpartistiska språkröret Gustav Fridolin håller ett fast grepp om sitt gamla favoritämne och yrke. Det ger honom trovärdighet men medför också en risk. En ledare i ett parti som är med och styr landet behöver en bredare bas för att inte bli ostadig.
Men partiet sätter onekligen fingret på ett par av skolans riktigt ömma punkter, växande klyftor och oklar ansvarsfördelning.
När skolresultaten sjunker samtidigt som ojämlikheten ökar är det svårt att inte se samband. Mer än tretton procent lämnar grundskolan utan att vara behöriga till gymnasiets nationella program. Av dem har väldigt många föräldrar utan gymnasieutbildning. Och skillnaden i resultat mellan barn från hem med respektive utan studievana växer. På MP:s presskonferens igår visades hur den fördubblats sedan 2006.
Hittills har resursstarka skolor, generellt sett, varit bättre på att fånga resurser för att stärka eleverna. Nu får skolverket i uppdrag att utarbeta en fördelningsnyckel för att de statliga pengarna ska gå till de som bäst behöver det.
Miljöpartiet har stor tilltro till statliga insatser, kanske för stor. Ansvaret för skolan är delat mellan staten och kommunerna. Om oklarhet om gränser och fördelning av det ansvaret gör att skolans resultat försämrats är det nödvändigt att klara ut de oklarheterna.
Det finns en skolkommission som kan, men inte måste, se på huvudmannaskapet. Frånsett att ett ändrat huvudmannaskap tar tid och kraft från annat förändringsarbete i skolan är det knappast en nödvändig reform. Många av de kommuner som fick ansvaret på 1990-talet är starkare och mer professionella i dag. Andra slåss mot utflyttning och ständigt minskade resurser.
Staten kan göra åtskilligt för att stötta de kommunala skolhuvudmännen utan att flytta över ansvaret. Ett statligt myndighetsuppdrag ska nu innehålla mer än inspektion och kritik. Det ska innebära mer av stöd och spridning av de goda exempel som finns.
Nu gäller det att övertyga kommunerna om att det här är värt att anamma. Förändring är alltid svårt att åstadkomma.
Det blir lättare om regeringen klargör att ett förstatligande är avfört från dagordningen.