Vattenfrågan blir alltmer akut sägs det. Då måste jag undra igen om inte fler villaägare skulle kunna lösa sitt bevattningsbehov på samma sätt som jag gör sen 20 år tillbaka.
En del som går förbi här undrar nog över att jag kan vattna mitt rätt stora grönsaksland med slang. Djuplunda är sankt, gammal myrmark. Men det var en olyckshändelse som blev så lyckosam.
Runt villan finns dränering som samlar vattnet i en brunn och därifrån rinner det ut till dagvattenledningarna i gatan. Det vattnet går till stans avloppsreningsverk. En dag 1982 brast en vattenledning in till huset. Innan man fick stopp på flödet stod vattnet en decimeter högt i källaren.
Det konstaterades att huset, 20 år gammalt, av någon anledning sjunkit. Dräneringsvattnet nådde inte brunnen. En ny djupare brunn grävdes. Där finns nu en sänkbar pump som automatiskt lyfter vattnet till den ursprungliga brunnen.
Den pumpen kan jag stänga av så att brunnen fylls. Mina bevattningsproblem löstes när en god vän talade om att man kan köpa en dränkbar pump inte särskilt dyrt. Nu finns en sån också i samma brunn och när jag startar den kommer vatten i slangen.
Hur torrt det än är finns alltid vatten i den brunnen. Och det är inte kommunens vatten. Under den stora del av året när jag inte behöver vattna betalar jag kommunen för att transportera det vattnet till reningsverket.
Utan den här möjligheten hade jag inte kunnat fortsätta odla på min genomsläppliga sandjord. Vattnet sjunker rakt igenom, det måste vattnas ofta.
Dessutom vet jag att jag har alltid tillgängligt vatten i beredskapssyfte. Det blir att hinka förstås om vi blir utan el.