Efter andra världskriget fanns 15 miljoner flyktingar enbart i Västeuropa. De bodde i barackläger, från Italien, Schweiz och Frankrike över Belgien och Holland till Österrike, Västtyskland och Danmark samt i Sverige. I takt med att återuppbyggnaden efter kriget tog fart avvecklades lägren. De sista stängdes 1955 i Österrike och Västtyskland. Lugnet varade inte länge.
De kvästa revolterna 1956 i Polen och Ungern medförde nya flyktingvågor. Det fortsatte med militärjuntans kupp i Grekland -67, Warzawapaktens invasion av Tjeckoslovakien -68, den polska diskrimineringskampanjen mot landets återstående judar -68-70 och Pinochetkuppen i Chile -73. Shahens fall i Iran -79, Irak-Irankriget under 80-talet, förföljelserna av kurderna i Turkiet och Irak samt USA:s anfall mot Irak -91 ledde till nya flyktingströmmar. Många kom mitt under 90-talets stora finanskris.
För att inte tala om alla de syrianer, palestinier och ex-jugoslaver som tvingats från sina hemländer. Långt fler än 200 000 sökte sig till Sverige. Vårt land klarade av detta, brakade inte ihop som Bert-Ian trodde på 90-talet, även om vi har en rejäl hemläxa att göra vad gäller arbetsmarknads-, skol- och bostadssegregationen.
Efter de Nato/USA-ledda angreppen är Afghanistan, Irak, Libyen mer eller mindre slagna i spillror. Otaliga fraktioner bekämpar varandra och terroriserar civilbefolkningarna, ofta med utländskt stöd. Likadant i det sönderkrigade Syrien, där mer än halva befolkningen flyr för sina liv. De turkiska angreppen mot kurderna hemma, i Syrien och Irak kommer att producera ännu en flyktingström.
Oviljan att ta emot flyktingar hos de flesta EU-staterna gör systemen för registrering, identifiering, asylbedömning och akutboende extremt ansträngda i Österrike, Holland, Tyskland och Sverige. Just nu delar de länderna på cirka en miljon flyktingar från Irak, Afghanistan och Syrien. Resten av EU gör sitt bästa för att skyffla iväg de desperata människorna eller stänga gränserna helt trots festtalen i Bryssel om humanitet och öppenhet.
Ja, Sveriges flyktingmottagande är mycket ansträngt, det kostar och kommer att kosta mycket pengar. Ja, asylregistreringen knäar och akutboendet knakar i fogarna, inte minst för att många hyfsat välmående kommuner hittills bara tagit emot enstaka. Likaså är många kommunala skolor utsatta för stora påfrestningar.
Vad ska vi då göra? Låta polis och militär fösa ihop det senaste halvårets 100 000 asylsökande på militära övningsfält som Älvdalen, Revingehed och Tofta för att sedan deportera dem…vart? Det var just det, de kan knappast irra från land till land i åratal. Vi får nog se till att kavla upp ärmarna och ta emot dessa jordens fördömda. Fast bättre än hittills.
Sverige är inget statsfinansiellt svart hål som Grekland, vår ekonomi är i bättre skick än de flesta EU-länders. Vi har råd att avstå ett par-tre jobbskatteavdrag för att klara även dessa flyktingar. Merparten kommer att ge mycket tillbaka till folkhushållet.
Ett förtydligande angående min förra artikel: Svenskbyborna kom inte till Gotland under 40-talet, utan tidigare. De nämndes i texten som ett bra exempel på integration.