Jag känner oro för tonen i det offentliga samtalet efter tragedin på skolan i Trollhättan.
Någon säger att vi har ett polariserat debattklimat med många extremister både på höger- och vänsterkanten. Men det är människor långt ut på ena kanten som tar till våld och dödar. Minns namn som John Ausonius, Breivik, Mangs och nu 21-åringen i Trollhättan.
Någon säger att problemet var att skolan i Trollhättan var så öppen och att det fanns många vuxna i ett kafé som var sammanbyggt med skolan och att det gav en otrygg miljö. Beväpnade vakter är lösningen sägs det.
Vi måste vidga synfältet och se det större skeendet.
Vi måste förhålla oss skeptiska till den kör av röster som säger att man ”inte ska dra förhastade slutsatser”. Nu måste vi lägga samman skeenden, se mönster och agera utifrån det. Polisen har kommit fram till att det var ett hatbrott.
En ung ljus man (ständigt dessa unga män!), iklädd svarta kläder och nazisthjälm marscherade genom skolkorridoren och attackerar konsekvent människor med mörk hudfärg. Han har svärd och kniv och han vill skada så många invandrade svenskar som möjligt.
Då måste vi förstå att det inte handlar om dåligt debattklimat eller en motsättning på den klassiska höger- vänsterskalan, eller för att skolan var för öppen.
Vi har att göra med rasism!
Hatkulturen föder och göder sig själv – den är själveskalerande. Det finns för många sidor på nätet där denna mekanism är tydlig. Ett rasistiskt tokpåstående överträffas genast av någon som minsann kan hata ännu mer och dessutom exemplifiera ännu bättre. Några andra hänger på och kryddar anrättningen med vad de har hört och minsann vet. Så jäser det – ord av hat och rasism.
Det som först skrivits blir sedan till sanningar i till exempel matsalar, uppehållsrum och i snacket IRL. Och det kan snabbt växa bortom kontroll. När någon använder ord som ”ohyra” för att beskriva tiggarna på våra trottoarer så finns det andra som är kapabla att omsätta ord i handling.
Ord blir till spottloskor i ansiktet och sparkar i huvudet. När ett riksdagsparti startar kampanj för att hålla flyktingarna borta från Sverige – så betyder det för andra ett okej att gå från ord till handling och elda upp planerade flyktingboenden.
Ur denna kultur kliver en ensam påverkbar ung man fram i Trollhättan. Han ser som sin livsuppgift att rädda Sverige och behöver då gå från ord till handling.
Det är detta mönster, denna kultur, som vi behöver syna, upptäcka, avslöja och bekämpa.
Ett vackert ord som civilkurage behöver dammas av. För det handlar om vad vi alla gör – och inte gör. Det handlar inte om dom andra – det handlar om dig och mig. Författaren Ola Larsmo säger det så tydligt: ”Upp till vansinnesdådet går en ramp av ord, byggd av många tillsammans”. Också vår tystnad och vår eftergivenhet när vi blundar för rasismen är avgörande byggstenar i den utvecklingen.