Ibland blir man bara förvånad över hur saker och ting sker i samhället. Länsstyrelsens förslag till utökning av Natura 2000-områden med cirka 10 000 hektar platsar verkligen på den listan!
Länsstyrelsen har i tysthet, tydligen dessutom med munkavle på arbetande tjänstemän, jobbat med att ta fram nya eller utökade områden för Natura 2000 under ett års tid. Sen presenterar de ett remissförslag, fullt av stora brister, och förväntar sig att berörda markägare och myndigheter ska svara på det inom tre veckor! Känns det rimligt?
Remissförslaget har väldigt stora brister både i process och i innehåll. Markägarförankringen har helt lyst med sin frånvaro, vilket är extra allvarligt eftersom direktiven påpekar att just det är avgörande.
De demokratiskt valda församlingarna får ingen realistisk tid att analysera, reflektera och reagera. Länsstyrelsen har som en av sina absoluta huvuduppgifter att göra en helhetsbedömning av lagda förslag för öns utveckling, den bedömningen saknas helt.
Det finns ingen konsekvensanalys överhuvudtaget gjord. Det finns ingen analys av alternativa områden, där motstående intressen är mindre. Det finns inte tillräcklig vetenskaplig grund för utpekade områden, i till exempel Cementas stora utpekade område så innehåller de enbart få och små skyddsvärda objekt.
Det saknas helt utkast till bevarandeplaner, något som krävs för att markägaren ska kunna värdera det verkliga intrånget.
Det finns ingen analys hur det påverkar Gotlands näringsliv eller hur en stängning av öns kalk- och cementindustri påverkar Sveriges utveckling, produkterna är grundstenar i vårt välfärdssamhälle!
Det var befriande att en enig regionstyrelse besvarade remissen med: Gör om – gör rätt!
Jag som varit med ett tag i samhällsdebatten blir ju väldigt frågande vad som egentligen är de verkliga drivkrafterna bakom ett så extremt förslag. Nu verkar det som om alla andra länsstyrelser runt om i landet följt direktiven från EU. För Gotlands del handlar EU-direktiven om att skydda havsgrottor, tumlare och en sällsynt fladdermus.
Det verkar bara vara Länsstyrelsen i Gotlands län som på frivillig basis kommit på ytterligare bevarandeändamål, efter konversation med Naturvårdsverket. Varför är det på detta vis?
Jag gissar att länsstyrelsen högste chef Cecilia Schelin Seidegård innerst inne är ytterst obekväm med den uppkomna situationen. Även om hon utåt tappert försvarar sin myndighets agerande och försöker att förklara att de enbart agerat på regeringens uppdrag.