Krönika
I mer än tjugo års tid har jag demonstrerat på första maj.
Jag gör det för folkets skull och för demokratins skull. Är det något som den mänskliga historien lärt oss så är det att demokratin är det enda fungerande redskap som finns för att skapa ett rättvisare samhälle. Det är bara i en demokrati som folkets röst är starkare än den ekonomiska eliten. I alla andra politiska system kommer de som redan har makt och inflytande att på sikt berika sig själv och de sina och låta folket betala. Det ska inte gå i en demokrati. Eftersom där är min röst och din röst är lika mycket värd som den ekonomiska eliten. I en demokrati gäller ju att folket bestämmer. Och det här är naturligtvis provocerande för en del. Alla gillar ju inte att betala för välfärden som andra nyttjar. ”What’s in it for me” som någon sa. Det är ju också ett återkommande mönster att den ekonomiska eliten uteslutande stödjer högern. Det gäller även högerpartier på yttersta högerkanten. Inte så mycket i Sverige – ännu. Ute i Europa är det mer tydligt.
På sikt är det ett hot mot demokratin. Men jag ser ett än större hot från de många liberaler och pladderhumanister som inte inser att om demokratin ska överleva på sikt så måste den tjäna folket – ge folket det som folket vill ha. Demokratin måste leverera. Och det är tydligt att de inte förstår folket. Det gäller inte bara Sverige utan hela västvärlden.
Alla västvärldens länder har fått uppleva nedmonterade samhällen och vidgade ekonomiska klyftor. Utvecklingen går kanske fortast i Sverige. Men vi startade från en hög nivå med ett mycket rättvist samhälle. I USA, till exempel, håller medelklassen på att helt raderas ut. Kvar finns bara fattiga och mycket rika. Inget där emellan. Även vi i Sverige är på väg mot samma samhälle. Men det är inte ödesbestämt. Utvecklingen går att vända. Och det är det folket vill. Det är uppenbart. Folket vill ha ett starkare samhälle. Med minskande klyftor och mer välfärd.
Gula västarna i Frankrike, Brexit i Storbritannien och Trump i USA. Alla är tydliga missnöjesyttringar från stora lager av samhället som upplever sig förfördelade av samhällets ordning. Och det bör oroa alla som värnar demokratin som styrelseskick.
Jag ser med tillförsikt fram emot att arbetarrörelsen allt mer går tillbaka till att prata om fördelning av samhällets resurser. Och på allvar visa att demokrati kan leverera. Det skulle inte bara ge ökat väljarstöd för socialdemokratin, det skulle även kunna trygga demokratin i Sverige.