KRÖNIKA
Jag skriver den här krönikan dagen efter EP-valet. Det där viktiga valet ni vet, där det skulle pekas ut en riktning för vårt framtida Europa? Hur vi vill ha det här i vår privilegierade världsdel? Dubbla känslor är den korrekta benämningen på tillståndet i huvudet och kroppen hos mig dagen efter kvällen före.
Glad att de 50,7 procent som tog sig till valurnorna i Sverige lade röstade till förmån för att trycka tillbaka konservativa bakåtsträvande krafter och att uppenbart populistiska projekt som Folklistan hölls stången. Besviken på de 49,3 procent som valde att inte gå och rösta.
Det verkar högst osannolikt att det sker större förändringar i mandatfördelningen än att KD förlorar ett mandat till V. Så trots rubrikerna om historiskt misslyckande för SD handlade det helt enkelt om att de inte ökade utan minskade i procent av väljarrösterna men inte i antalet mandat.
Marinerade och inoljade i högmod blev den förlusten svår att ta och snabbare än blixten åker offerkoftan på och det letas anledningar och förklaringar på alla håll utom internt i partiet.
Om jag ska spekulera om var väljarna tog vägen från SD så tror jag att sanningen finns att hämta hos M. I takt med att SD snurrade omkring i ett eget universum framstod Tomas Tobé i stigande grad som statsmannamässig och rätt man på rätt plats. En stor tillgång för M, kanske en framtida partiledare?
Kristdemokraterna, Liberalerna och Centerpartiet var så uträknade några veckor innan valet så att det drogs en kollektiv suck av lättnad runt klockan elva på valkvällen och alla partier utnämnde sig själva nästan som segrare i valet även fast de minskade, KD tappade till och med ett mandat. Men sådan är politikens spelregler: utmåla dig själv som framgångsrik för att vinna väljarnas gunst. Ingen vill rösta på en förlorare.
Europa så. Nationell Front i Frankrike krossade Macron som på kvällen utlyste nyval. Europavalet kan alltså få nationella konsekvenser. Jag följer med oro utvecklingen i Frankrike och konstaterar att med sina 30 mandat har de mer att säga till om än hela Sverige. Så blir det i en representativ demokrati.
Jag är mer förvånad och förfärad över utvecklingen i Tyskland där AFD som betecknas högernationalistiskt har fått näst flest röster i EU-valet. ”Alternativ för Tyskland” är klassat som högerextremt i tre av Tysklands delstater.
Är minnet så kort i Tyskland att de seglar upp som ett valbart alternativ för så många tyskar främst i gamla östblocket? Som om inte det vore nog så kryddas det med kopplingar till Putin.
Här har vi något att hålla gränsen mot, det lockar inte till Tysklandssemester i sommar. I alla fall inte för mig.
På en svensk valvaka sjöngs det dock ”Ausländer raus” av en kraftigt överförfriskad riksdagsledamot. Gissa partiet, jag tror att ni vet. De kommer nu det partiet att ta tag i problemet och ”påtala att vi förväntar oss en högre nivå framöver”. Eller också kan man bara sluta ha rasister i partiet, det är en alternativ idé ni kan få från mig.