Tredje och sista delen i debattserien, del 1 publicerades 6/9 och del 2 den 13/9.
De gamla ideologierna uppdelade efter en höger-vänsterskala har tjänat sitt syfte väl. Pådrivande radikala idéer har kämpat med bromsande krafter. Allt har kunnat kläs i en tydlig ideologisk dräkt med grundtanken att medborgaren också skulle kunna se bort från egenintresset till förmån för allmänintresset.
Man talade om idéburna partier, socialistiska, liberala och konservativa - som med tiden kompletterades av bara ett renodlat intresseparti (Bondeförbundet).
I dag är situationen annorlunda. Politiken har blivit närmast helt intressestyrt. Olika politikområden, vård, skola, invandring, försvar, ekonomi, sysselsättning, miljö och så vidare skall styras efter egenintresset. I väljarbarometrar ges vägledning om vilka partier som passar just mig. Frågan är om det är en förstärkning eller en försvagning av demokratin, när egennyttan tillåts dominera.
Många väljare säger sig ha svårt att skilja partierna åt, tycker att de är så lika och då blir det självklart att låta sig vägledas av i medierna presenterade valalternativ. Frågan om vilket som är det viktigaste politikområdet får partierna att ordna utspel för att möta detta väljarintresse.
Ideologins grundläggande uppgift att presentera en sammanhållen helhet kommer nästan helt i skymundan. Missnöjespartier och ensidespartier ges utrymme, ja, till och med tidigare bannlysta partier typ nationalistiska och rasistiska kan vinna anhängare.
Att miljön reducerats till ett (underordnat) politikområde istället för att placeras vid sidan av demokratin som överideologi ger det senaste valresultatet besked om. Ingen talar om miljön och miljöpartiet har så när utplånats. Högst på dagordningen borde frågan om hållbar utveckling stå, där samtliga politikområden vägs in under demokratiaspekten och miljöhänsynen. Det kräver att politiker och politiska partier upphör att vara ”klimatförnekare” i tron att andra politikområden är viktigare.
Alltfler människor menar i dag utifrån forskningsaspekter, att det är själva marknaden med dess tillväxtmotor på högvarv som utgör det stora hotet i en alltmer miljöförstörande övercivilisation. Det borde rimligen leda till att alla goda krafter samlas kring en politik som ser till att bromsa tillväxttänket i dagens politik och göra miljö- och rättvisetänket till en av majoriteten uppfattat möjlighet.
Kanske kommer det att kosta på att förvandla vår tids överideologi, den reklamdrivna tillväxten, till blott och bart ett underordnat hjälpmedel för en hållbar välfärdsutveckling, men det måste ske. Den gyllene medelvägens politik, där ingen ”är förmer och heller ingen eftersatt” som var folkhemmets gemensamma paroll, är alltjämt en nödvändighet.