Förra veckan startade ”slutförhandlingar” i Washington mellan USA och Kina om ett handelsavtal som skulle lösa upp spänningen mellan supermakterna. Dagarna före skakade det till ordentligt i världsekonomin. Det var som vanligt Trump som gått ut med att hota Kina med mycket högre tullar på redan tullbelagda varor och att all export från Kina till USA skulle drabbas. De lärde tvistar om detta var ett förhandlingsutspel eller bara en nyck från Trump. Aktiebörserna framför allt i Asien sjönk kraftigt och pessimism om världskonjunkturen bredde ut sig. Trumps tidigare tillslag mot EU, México, Canada och Japan med tullar på stål och aluminium hade ju fått till följd sänkt tillväxt och sänkta börskurser. Effekterna förstärktes av hot mot nya tullar på EU bilar och en direkt konflikt med Kina. Sedan årsskiftet hade dock stämningen förändrats och signaler kommit om ett möjligt töväder mot Kina. Effekten hade blivit positivare konjunkturutsikter och en kraftig börsuppgång globalt. Trumps hårda ord vände optimismen till pessimism.
Höjda tullar skulle främst drabba amerikanska konsumenter och företag. Trump har haft totalt fel i många andra fall om handeln. Ekonomer hävdar att han inte förstår sig på handel, bara fastighetsaffärer. Han blev president tack vare att han lovade införa 45 procentiga tullar mot Kina. Nu ska tullarna förhandlas bort. Och han var helt fixerad vid USA:s stora underskott i varuhandeln mot omvärlden. Underskottet lovade han snabbt ta bort eftersom det påstods leda till arbetslöshet. Sedan dess har underskotten i handeln mot omvärlden bara ökat och ökat till nära 500 miljarder dollar en ökning från 2017 med över 80 miljarder dollar. Och detta samtidigt som arbetslösheten minskat. Tvärtemot vad Trump sa.
Och än värre var att han hävdade att USA varit den store förloraren i alla handelsavtal. I valrörelsen pekade han på miljontals förlorade jobb. I själva verket har USA som den starkaste ekonomin vunnit. Men som nobelpristagaren Joseph Stiglitz visat, i flera böcker, har de som styrt handelsavtalen värnat storindustrin och finanssektorns ägare och vinster och pressat tillbaka vanliga löntagare. Kapitalets vinster har ökat och frukterna av den ökade produktiviteten har ensidigt gynnat de starkaste i samhället. Därför har globaliseringen inte höjt vanliga löner på 50 år och de som förlorat sina jobb inte kompenserats. Företagens lobbyister har svängdörr till USA:s chefsförhandlare. Vem kan då tro att det nya avtalet gynnar de breda grupperna?