För första gången sedan finanskrisen är världsekonomin på väg in i en lågkonjunktur. Tydligast tecken på detta är USA. Där har en viktig konjunkturindikator i form av relationen mellan hur höga räntor staten måste betala när den lånar upp på kort och på lång sikt indikerat att man är på väg in i en recession. De långa räntorna har på senare tid hamnat klart under de kortsiktiga vilket normalt brukar innebära att marknaderna förväntar sig en sämre ekonomi i framtiden.
Helt borta ur den seriösa debatten är president Trumps löften om att skattesänkningarna på företag och de rikaste skulle öka investeringarna så kraftigt att tillväxten skulle hamna på 4 procent. Investeringar bestäms i stället främst av om företag har stark efterfrågan på sina varor. Därför ökade inte investeringarna på grund av de jättelika skattesänkningarna utan pengarna användes till nya spekulationer på aktiebörserna och till ägarna för att hålla uppe sina aktiekurer köpte tillbaka stora delar av sin egen aktiestock.
Ute i Europa är tillväxten negativ i det viktigaste landet Tyskland och i många andra länder inklusive det exportberoende Sverige. Det är exporten som bromsar bland annat som effekter av Trumps olika handelskrig, Brexit osäkerheten och oroshärdar runt om i världen. Frågan är om inte nyckelindustrin bilindustrin toppat för denna gång.
Oroande är att det nu inte rör sig om en vanlig nedgång som i de flesta fall skulle kunna bekämpas av riksbankernas penningpolitik och av staternas finanspolitik i form av sänkta skatter och ökade utgifter. Men i dag är läget helt annorlunda särskilt i Europa och värst inom EMU området. Inflationen är närmast obefintlig och centralbankernas räntor ligger nära noll eller under noll. Lägre räntor skulle därför inte få någon effekt på efterfrågan. Ökar i stället centralbankerna på likviditeten hamnar pengarna inte i ökad efterfrågan på jobb utan i fastighets och aktiemarknaden. Penningpolitik som nu ska vara första försvarslinjen mot lågkonjunkturer är därför i de flesta länder verkningslös.
Då återstår bara regeringarnas möjligheter att via skatter och utgiftsökningar och arbetsmarknadspolitik dämpa nedgången. Sverige har i kraft av vår extremt låga statsskuld och friheten från emusystemets rigorösa krav på budgetbalans möjlighet att använda budgeten expansivt. Vårt problem är istället M:s, Kd:s och SD:s budget tillsammans med Liberalernas och Centerns närmast slaktar arbetsförmedlingen och innebär stora skattesänkningar med minimala effekter på sysselsättningen.