Ekonomikrönika

I många år var statsskulden ett hot mot all expansiv ekonomisk politik. Media brukade frossa i bilder på nyfödda som sades via staten vara hopplöst skuldsatta. Efter finans- och emu-krisen 2009–2010 dominerade särskilt inom EU skräcken för att statsskulderna skulle växa dramatiskt. Särskilt allvarligt var en rapport från två ledande amerikanska ekonomer som visade att om statsskulden skulle överstiga 90 procent av BNP väntade en veritabel ättestupa med negativ tillväxt och så dålig ekonomisk utveckling att ingenting kunde göras för att häva krisen. Studien fick ett enormt genomslag i den ekonomiska och politiska debatten och ledde till att mitt i den djupaste krisen kom regeringarna att bedriva en skadlig åtstramningspolitik. 

Flera ekonomer som misstrodde resultatet försökte förgäves i flera år få tillgång till forskarnas basmaterial. När tre forskare till slut fick tag i kalkylerna visades att där fanns fel siffror införda. Med rätta värden försvann hela ättestupan. Trots detta verkar många ekonomer och beslutsfattare ha fortsatt att fästa för stor vikt vid skulderna andel av BNP. Till den gruppen hör det svenska politiska etablissemanget, präglade av Göran Perssons bevingade ord, ”Den som är satt i skuld är icke fri”.

Sverige fick genom 90 tals krisen en skuldkvot i på 80 procent av BNP. Vida högre än EU:s norm om 60 procent och farligt nära ”ättestupans” 90 procent. Men sedan dess har skuldkvoten i Sverige sjunkit snabbare, men kanske osynligt för de flesta.

Skuldkvoten är ett tveksamt tal. I Sverige har staten tillgångar som vida överstiger skulderna. Nu ligger vår skuldkvot på bara 35 procent av BNP vilket är nästan lägst i industrivärlden. Japan har en skuldkvot på 224 procent, Italien 131, Frankrike 96, USA 80 och Tyskland 66 procent. Vi ligger så unikt bra till att riksdagen har bestämt att skuldkvoten inte får falla lägre utan ligga kvar som ett ankare på 35 procent av BNP. Sjunker den ännu lägre försvåras penningpolitiken. Det höll på att hända under president Clinton i USA.

Därför finns det i dag utrymme för att öka de offentliga utgifterna i syfte att möta den lågkonjunktur som nu kommer. Att fortsätta och amortera på en extremt låg skuld samtidigt som kommunerna behöver massor av pengar för att rädda skolorna, äldreomsorgen och sjukvården är definitivt ingen bra politik.

Därför borde regeringen med dess samarbetsparter se skuldkvoten 35 procent som ankare för ekonomisk politik och ge kommunsektorn 50 – 60 miljarder kronor mera per år.