Krönika
Under 1980-talet beskrevs Sverige som världens mest jämlika land. Sedan dess har klyftorna i samhället ökat. Det påstås ofta att skillnaden mellan den som har lite och den som har mycket nu ökar allra snabbast i Sverige. Det är oroande. Samhällsklyftor är skadligt. Det inte bara urholkar människors livschanser – samhällsklyftor dödar människor. Enligt SCB:s beräkningar (2014) skiljer det nu hela åtta år i förväntad livslängd mellan den rikaste och fattigaste fjärdedelen av 30-åriga män. Motsvarande skillnad i förväntad livslängd bland 30-åriga kvinnor är fyra år. Samhällsklyftor är skadligt för individen och för samhällen. Internationella organisationer som OECD, Internationella Valutafonden och Världsbanken har vid upprepade tillfällen varnat för utvecklingen av världsläget som följer av ytterligare ökande samhällsklyftor. Allt färre kan med stöd i verkligheten hävda att ”hungriga vargar jagar bäst”.
De nyliberala idéerna attraherar allt färre. Så ser det i alla fall ut internationellt. I Sverige har mitt eget parti, Socialdemokraterna bildat regering med stöd av Liberalerna och Centerpartiet, vilka allt jämt håller den nyliberala fanan högt. Vilket inte minst syns i det så kallade Januariavtalet, som är grunden för regeringssamarbetet under innevarande mandatperiod.
Flera för oss viktiga frågor finns med i januariavtalet. Politik som skulle kunna hjälpa till att sluta klyftorna något. Bland annat är partierna överens om en stor skattereform som bland annat ska ”utjämna dagens växandeekonomiska klyftor” bland annat genom att beskatta finanssektorn hårdare. Samtidigt har man redan beslutat om att avskaffa värnskatten. En skattelättnad för alla som tjänar lite mer än 60 000 kronor i månaden. Detta kostar statsbudget cirka sex miljarder kronor.
Man är också överens om att förstärkningen av statens bidrag till kommuner och landsting ska fortsätta öka. Det innebär mer pengar till skola, vård och omsorg.
Ett av de viktigare verktygen för att hålla nere samhällsklyftorna är arbetsmarknaden. Naturligtvis handlar det om låg arbetslöshet och hög sysselsättning. Men det stannar inte där. Lönen, eller priset på arbete som jag oftast väljer att kalla det, är direkt avgörande för samhällsklyftornas storlek. En arbetsmarknad med stora löneklyftor kan omöjligen utgöra grund för ett jämlikt samhälle. Mer än heltid ska inte behövas för att klara försörjningen. Omstöpningen av Arbetsförmedlingen måste falla ut till arbetsmarknadens fördel. Lika så är det dags att sätta igång med den utlovade skattereformen.