Utrikeskrönika

Det beror inte på att den efterfrågades av väljarna, utan för att få en majoritet för kommissionens nya ordförandekandidat i Europaparlamentet.
Det handlar om att parlamentet ska ha så kallad initiativrätt, det vill säga rätt att på egen hand sätta igång lagstiftningsprocesser. Så fungerar det inte idag. Till skillnad från hur det fungerar i nationella parlament är det i EU-sammanhang kommissionen som har ett slags förslagsmonopol. ”En unionslagstiftningsakt får antas endast på förslag av kommissionen, om inte annat föreskrivs i fördragen”, står det i EU-fördraget.

Som också framgår av fördraget är tanken att kommissionen inte ska vara någon partipolitisk eller ideologisk formation, utan en rätt neutral och teknokratisk samling: ”Kommissionens ledamöter ska väljas på grundval av sin allmänna duglighet och sitt engagemang för Europa och bland personer vars oavhängighet inte kan ifrågasättas.” Bakgrunden till denna ordning är andra världskrigets erfarenheter och det misstroende mot politiska processer som följaktligen fanns i efterkrigstidens Europa.

Utan att det har skett någon ändring av fördraget, har dock en utveckling bort från dessa grundtankar påbörjats. EU-kommissionsordföranden Jean-Claude Juncker hade som ambition att göra kommissionen ”politisk”, vilket också skulle innebära mer demokrati på EU-nivå. Efterträdaren Ursula von der Leyen avser av allt att döma att gå vidare i denna riktning. ”Jag anser att vi borde ge en starkare roll åt folkets röst, Europaparlamentet, i att ta initiativ till lagstiftning”, skriver hon. ”När en majoritet av parlamentet ger sitt bifall åt resolutioner som efterlyser att kommissionen ska komma med lagstiftningsförslag, förbinder jag mig att svara med en lagstiftningsakt”.

Och det stannar inte där. von der Leyen har sagt sig vilja utveckla spetskandidatsystemet, det system som gör valet av EU-kommissionsordförande avhängigt utgången i valet till parlamentet. Även detta innebär en närmare koppling mellan parlamentet och kommission, och gör kommissionen mer lik en regering som verkställer parlamentets vilja.
Denna utveckling har efterfrågats av Europaparlamentet, som bland annat i februari slog fast att man allvarligt bör överväga om parlamentet kan ges rätt att ta lagstiftningsinitiativ i samband med en framtida fördragsändring, även om det inte har någon formell rätt att ta lagstiftningsinitiativ enligt de nuvarande fördragen. Eftersom det var parlamentet som skulle fälla avgörandet om den nya kommissionsordföranden, var det naturligt att anpassa kandidaturen till önskemål som finns där.

Men kommissionen är inte bara ansvarig inför parlamentet, utan också inför ländernas valda företrädare i Europeiska rådet. En utveckling i riktning mot mer demokrati genom större roll för parlamentet, kan lika gärna upplevas som mindre demokrati av medborgarna när deras ministrar får mindre att säga till om.