Deklarationen fyller alltså till och med jämnt. 70 år. Men du ska inte ha dåligt samvete om du inte kom ihåg. Dagen firas inte allmänt bland den europeiska allmänheten. Och här i Sverige är ju vår attityd till det europeiska samarbetet lite extra fjär och sval. Jag har själv inte i minnet när Europadagen infaller, så jag fick bli påmind om den av något jag läste någon annanstans.
Hur står det till med EU nuförtiden? Det pågår en pandemi där de viktiga besluten fattas på nationell nivå och där EU som bäst spelar en biroll.
Jag tycker dock att detta är helt i sin ordning. Historiskt har uppdelningen i många stater tjänat Europa väl. När ett gigantiskt sammanhållet rike kan stagnera, så kan många mindre länder ägna sig åt institutionell konkurrens och man kan lära av varandra. Så skapades Europas välstånd och den industriella revolutionen, så skapas dynamik och utveckling.
Det finns naturligtvis frågor där många mindre stater kan behöva samarbeta mer eller mindre intimt. Men en pandemi där man ännu inte känner till vilken strategi som fungerar bäst är väl inte en sådan fråga. Tack vare att olika länder agerat olika så kan vi jämföra dem med varandra och lära oss mer.
Strikta förhållningsorder från EU-nivå hade nog inte alls haft samma möjligheter att accepteras av EU-medborgarna, som när nationella myndigheter kommer med regler och rekommendationer. Det är fortfarande EU:s nationalstater som har den demokratiska och känslomässiga legitimiteten, i medborgarnas ögon.
Motgångarna för EU har dock varit många och i flera fall stora på senare år. Storbritanniens pågående utträde är naturligtvis det värsta slaget. Och frågar du mig har EU-samarbetets utveckling mot överstatlighet, pådrivet ovanifrån och från inom byråkratin, bidragit till att Storbritannien drivits ut ur unionen.
Att skapa en gemensam migrationspolitik som fördelar bördorna mellan unionens länder har visat sig helt utsiktslöst. När EU:s yttre gräns rämnade i samband med flyktingkrisen 2015 så uppstod snart istället gränskontroller mellan länder inom den union där rörligheten skulle vara fri.
Finanskrisen visade ännu ett exempel på hur de varmaste anhängarna av ett överstatligt EU skadar unionen. Så många som möjligt skulle omfattas av valutaunionen och den nya gemensamma valutan, vilket gjorde att man även släppte in länder som egentligen inte alls levt upp till kraven på ordning i statsfinanserna. När krisen blev akut slog det hårt. Grekland har ännu inte hämtat sig.
EU tycks dessutom inte förmöget att påverka utvecklingen i medlemsländer som Ungern, som tycks urholka innehållet i den demokratiska rättsstaten.
Men även om EU har problem och tillkortakommanden, så finns det ändå mycket att fira. Förhållandena medlemstaterna emellan präglas i mycket av förtroende och solidaritet, så att länderna kunnat hjälpa och stödja varandra under den pågående coronakrisen, både med vård och materiel.
Även om det finns konflikter inom EU så utkämpas dessa med fredliga medel. Och i en tid när protektionismen vinner mark och nya handelshinder används som vapen stormakter emellan, så förblir EU:s inre marknad i huvudsak fri.
Så länge samarbetet bedrivs på rätt nivå och i rätt frågor, så kan EU-länderna stödja och stärka varandra, samtidigt som de, genom att vara olika, konkurrerar med och lär av varandra.