Krönika
Året går mot sitt slut, detta blir min näst sista krönika för året. Det är alltså inte riktigt dags att summera vad som hänt riktigt ännu. Först ska julen firas och jag ska få några dagar att ägna åt min favoritsysselsättning jämte politiken, mat.
Gillar man som jag matlagning och råvaror finns det ju få platser som är så bra att befinna sig på som Gotland.
Så här i jultider blir vi också påminda om hur ojämlikt vårt samhälle fortfarande är. Hur föräldrars enkla önskningar om att kunna ge sina barn en julklapp, klä en gran eller köpa julmat fortfarande inte är en självklarhet.
Stiftelser, föreningar och hjälporganisationer upplever ett extra högt tryck kring julen och gör ett fantastiskt arbete för att fler ska få en god jul.
Men det räcker inte. Den ökande ojämlikheten och fattigdomen i Sverige kan inte byggas bort med allmosor eller välgörenhet. Den kan bara byggas bort genom ett starkt samhällsbygge med jämlikheten i fokus.
I Sverige har ojämlikheten ökat. Alldeles för mycket, under alldeles för lång tid och det har tärt på gemenskapen, på tilliten och på välståndet. Det är hög tid att bryta denna utveckling och steg för steg avveckla fattigdom, öka egenmakten och jämlikheten i samhället.
Den amerikanska presidenten Franklin D Roosevelt sa, fritt översatt, att samhällets framgång kan inte mätas i huruvida vi ger mer till de som redan har mycket utan huruvida de som har minst får tillräckligt.
Högerekonomernas löften om att pengarna kommer sippra ner bara de rika blir tillräckligt rika har med all önskvärd tydlighet visat sig vara felaktigt. Sanningen är ju istället den att allt mindre sipprar ner.
Ibland är det lätt att glömma att samhället aldrig någonsin har varit så rikt som det är idag. Aldrig någonsin förr i världshistorien har vi haft ett större välstånd. Problemet är att välståndet är ojämlikt fördelat och att alldeles för få har alldeles för mycket medan alldeles för många har alldeles för lite.
För en Socialdemokrat som jag, uppvuxen under 90-talskrisen framstår rekordåren efter andra världskriget som rent mytologiska. När stora välfärdsreformer kunde genomdrivas som ökade jämlikheten kraftigt i samhället.
Jag är uppvuxen under de år som Sverige istället har genomdrivit avreglering på avreglering, nedskärning på nedskärning, skattesänkning på skattesänkning. Jag är övertygad om att det hänger ihop.
Vill vi bygga det starka samhället krävs att vi vågar investera i just det. I förskolan, skolan, sjukvården, äldreomsorgen. När snäv ekonomism får gå före uthållighet och långsiktighet, när kvartalet sätts före decenniet. Då riskerar vi också att gå miste om det samhälle som många av oss vill ha.