KULTURKRÖNIKA
Som vi håller på att kategorisera andra människor! Delar in i grupp, stämplar, rubricerar och värderar.
En femtonåring sa till mig för ett tag sen att det absolut jobbigaste med att vara ung är att hela tiden bli bedömd. Hur man ser ut, vad och hur man äter, vad man säger, vilken musik man lyssnar på.
Allt rannsakas och värderas och etiketteras. Vuxna gör likadant. Det finns förstås en grundläggande funktion med vårt sätt att snabbt bedöma och värdera. I människans barndom handlade det om överlevnad.
Var främlingen vän eller fiende? Ska man fly, slåss eller inkludera den nykomne? Men handen på hjärtat – ingår det inte i vårt tunna täcke av civilisation att vara toleranta och lite nyfikna? Leva med varandras olikheter som kanske, om man anstränger sig, visar sig vara olikheter enbart på ytan.
Vad är annars poängen med mänsklig utveckling? Civilisationen – med allt vad den innebär av välstånd, gemensamma konventioner och lagar, fördelning av resurser – må vara bräcklig men den ger människan förutsättningar att blomstra. Vi måste inte alltid slåss.
Alla bär ett universum inom sig. Våra hjärnor är som galaxer med biljoners synapser som kopplar och synkar och får handen att röra sig, hjärtat att slå och gör fantasin oändlig. Inte bara människan rymmer allt detta. Allt levande gör det, mer eller mindre.
Ändå gör vi vårt bästa för att krympa, förminska och osynliggöra varandra. Av rädsla, inte för att den andre ska slå ihjäl oss eller för att maten inte räcker. Utan för att man tror att om den andres universum får stråla så förminskas mitt eget. Av ren njugghet alltså. Av girighet. Jag vill ha, skit samma om andra inte får. Jag vill höras, därför måste du förbli tyst. Som om ett oändligt universum inte räcker till för alla.
Vaddå rymmer ett universum? tänker du. Vilket larv. De flesta är ju idioter eller medelmåttor. De röstar på fel parti, vräker i sig fel mat, klär sig fult, kan inte köra bil och gnäller om allt. Kanske det. Men tänk om det bara är på ytan. Tänk om allt det vackra och fantastiska faktiskt finns inom oss alla, men aldrig får en chans att visa sig. Vi vågar inte ens släppa ut ett minimalt litet stjärnfall av rädsla för att bli hånade.
Så dumt egentligen. Livet är inte antingen eller, vitt eller svart. Verkligheten är full av gråskalor och färgschatteringar, motsägelser och liv som inte låter sig styras.
Fast med denna kanske lite pretentiösa predikan vill jag ta ner mig själv på jorden och erkänna att det finns vissa mänskliga universum som jag nog aldrig kommer att begripa, hur mycket som än strålar ur dem.
Läser just Katarina Frostensons ”K”. En briljant skriven studie i förnekelse. Kulturprofilen, hennes man och hon själv är utsatta för en konspiration initierad av Dagens Nyheter. Kvinnorna som anklagar honom för våldtäkt och övergrepp ljuger. Och så vidare. ”K” är vackert haveri. Där man kan tala om stjärnfall…