Jimmie Åkesson deporterades från Turkiet i går. Det var väl på sätt och vis välförtjänt. Det anstår inte partiledaren för Sveriges tredje största parti att försöka plocka inrikespolitiska poäng, genom att bege sig till en orolig plats, Turkiets gräns mot Grekland, där han kastar bensin på elden genom att trakassera människor i en utsatt situation med flygblad om att de inte är välkomna. Taggtråden hade nog redan överlämnat det meddelandet och de är människor som ännu så länge inte gjort sig skyldiga till något annat än att försöka skaffa sig en bättre framtid. Dessutom hade Åkesson den dåliga smaken att utge sig för att representera (hela) svenska folket.
Beklagligt nog använde statsrådet Anders Ygeman (S) tillfället till att göra sig lustig över Åkessons deportation och demonstrerade varför han aldrig borde fått återkomma som minister efter förra mandatperiodens misstroendevotum. Han har uppenbarligen ingen känsla för de krav uppdraget ställer och den värdighet ett statsråd bör föra sig med. Extra illa eftersom Åkesson tydligen deporterades på grund av en turkisk lag som förbjuder utländska partier och organisationer bedriva verksamhet i Turkiet så länge de inte har tillstånd till det
Det blir svårt för regeringen att kritisera denna lag när ett av statsråden gjort sig lustig över hur den drabbade en oppositionsledare.
Även om mycket av det skäll Åkesson nu får utstå är välförtjänt så ska man ju inte glömma att de andra sju partierna i varierande grad är medskyldiga till att skapa den situation i Turkiet som Jimmie Åkesson försökte utnyttja för politiska syften.
Ända tills Erdogan bröt överenskommelsen så har EU betalat Turkiet för att hindra flyktingar att ta sig till EU. Innanför detta och andra hinder för att ta sig till ett EU-land för att söka asyl så har Sverige och svenska politiker varit angelägna om att samtidigt se ut som att de står upp för asylrätten som den i dag är beskaffad. På så sätt har man lockat utsatta människor som söker en bättre framtid att försöka ta sig förbi de hinder som ställts i deras väg. Flyktingarna har gett sina pengar till människosmugglare och de har riskerat sina liv på Medelhavet och på oräkneliga platser längs vägen för att ta sig till de länder som lockat dem till det
.
Det görs än värre av att Sverige inte ens kan förmå sig att försvara asylrätten genom att avvisa dem som inte har rätt till asyl. Konsekvensen blir att det framstår som attraktivt för än fler att utmana de risker det innebär att försöka ta sig hit. Och medan Sverige förbrukar stora resurser på att husera asylsökande utan asylskäl så är hjälpen underfinansierad till de verkliga flyktingar som inte kunde eller ville uthärda och utmana de risker och strapatser man måste genomgå för att ta sig hit.
Flyktingpolitiken och asylrätten som de nu i praktiken fungerar är både dödliga och orättfärdiga. Att det får fortgå är en dödlig dubbelmoral.
Jimmie Åkesson må ha bedrivit en omoralisk kampanj vid Turkiets gräns till Grekland. Men han har inte utformat den politik som skapat situationen. Recep Tayyip Erdoğan må ha brutit överenskommelsen med EU för att destabilisera Europa, och dessutom har Turkiets krigföring i Syrien bidragit till att göra fler till flyktingar. Men det är inte han som lockat tiotusentals till havet eller taggtrådsstängslen vid Europas gräns. EU-länder som Sverige har däremot skapat detta tryck. Det är dags att sluta utmåla sig som ett offer för omständigheterna och ta ansvar genom att utforma en ny och hållbar asylrätt och flyktingpolitik.