Varvskrisen var en av följetongerna i min barndoms nyhetssändningar. Sverige kastade många goda pengar efter dåliga, i försök på försök att rädda varven och jobben. Det var dömt att kapsejsa. Det fanns strukturella skäl till att dessa stora varv inte längre kunde bära sig i Sverige. Vinsterna var goda efter kriget I Götaverk, Kockums, Eriksberg och Uddevallavarvet, för att nämna de största. Men vinsterna försvann med konkurrensen från Asien – från Japan och Sydkorea – och de kom aldrig tillbaka, hur mycket skattepengar som än pumpades in i varvsindustrin.
Varvskrisen började i slutet av 60-talet och pågick under ett par decennier, en seg fördröjningsstrid som kostade tjogtals miljarder utan att man lyckades stoppa strukturomvandlingen.
Det går snabbt att slösa bort sina pengar om man försöker stå emot en utveckling som beror på hårda grundläggande fakta. Innebär det att företagsstöd alltid är en dålig idé?
Nej, coronakrisen är något helt annat än varvskrisen. Coronakrisen handlar inte om att permanenta strukturella faktorer slår ut företag som inte längre är konkurrenskraftiga. Det är i grunden lönsamma och livskraftiga företag som riskerar att slås ut av en tillfällig pandemi. De har inte marginalerna och bufferten för att härda ut under en längre period med inga eller små inkomster men stora utgifter för fasta kostnader som måste betalas om företaget ska fortsätta existera. Ska de skuldsätta sig till max för att försöka överbrygga en djup svacka utan att veta hur långt till den andra sidan? Svenskt Näringslivs regionchef Kirsten Åkerman beskrev situationen väl i gårdagens intervju i GA.
Regeringens insatser för näringslivet ser stora ut på pappret, men mycket är anstånd och lån och totalt är satsningen liten om man jämför med andra länder, trots att Sveriges statsfinansiella förutsättningar är bättre än deras. Regeringen tycker att det är problematiskt att generella stöd även kan åtnjutas av företag i det fåtal branscher som fortfarande går bra. Det är en återhållsamhet som kan stå oss dyrt och ta livet av viktiga arbetsgivare.
Fplus rapporterar hur missnöjet kokar bland företagen, inte minst efter ett klumpigt uttalande av finansmarknadsminister och språkrör Per Bolund (MP) där han aktualiserade framtida buffertkrav på företagare så att de är bättre rustade för kommande kriser.
Det verkar milt uttryckt som att regeringsföreträdare har bristande förståelse för företagandets villkor och bristande insikt om hur hårt beskattade de är i det här landet.