Återinvigningen av P18 på Gotland vittnar om en något mer hoppfull ambition för ett starkare försvar. Den främsta läxan av återinvigningen är vad det har kostat att nedprioritera Försvarsmakten.
Regementet på Gotland är ett tydligt exempel på hur ett kortsiktigt förhållningssätt kombinerades med att försvarsförmågan inte togs på allvar. Försvarsbeslutet från 2004 gjorde att P18 togs ur bruk. 13 år senare hade politiken kommit på bättre tankar och hösten 2017 föreslog regeringen att regementet skulle återuppstå. De år som P18 var nedlagt är alltjämnt 13 förlorade år för svensk försvarsförmåga då de efterlämnar fler försvarsmässiga vakuum än det på Gotland.
Även om partierna bakom Januariöverenskommelsen enats om att Försvaret ska få välbehövliga tillskott kommande försvarsinriktningsperiod är det inte nog, i synnerhet när det föregåtts av så många års nedprioritering. Enligt försvarsuppgörelsen som ingicks av Centerpartiet, Liberalerna och regeringen ska Försvarsmaktens budget ökas med 20 miljarder fram till 2025. Det skulle innebära en försvarsbudget på 84 miljarder kronor, vilket utgör 1,5 procent av BNP. Men som fem forskare skrev på DI Debatt (3/4) i samband med att överenskommelsen slöts:
1,5 procent av BNP framstår som en rejäl satsning på svenskt försvar, men är i själva verket väsentligt i underkant i förhållande till Försvarsmaktens faktiska behov för att kunna möta ett kraftigt försämrat omvärldsläge.”
Återtagandet av förmåga kommer inte med någon liten kostnad. När Gotlands regemente lades ner såldes det förre detta kasenområdet för 40 miljoner kronor. 13 år senare uppfördes det nya förläggningsområdet till en kostnad av 780 miljoner. Det är skattebetalarnas pengar rätt i sjön.
Den största förlusten är dock inte de dryga kostnader som kommer av ned- och upprustningens tvära kast. Det högsta priset som i slutändan betalas, och som de stora flertalet nog har svårt att alls sätta en prislapp är det för nationell säkerhet och suveränitet. Återinvigningen av P18 är en viktig bit för att visa att Försvaret tas på större politiskt allvar. Men som överbefälhavare Micael Bydén sa till SvD (21/5-18) om den militära närvaron på Gotland:
“Det räcker mycket längre än om de inte var där. Man kan alltid diskutera vad som är tillräckligt.”
Politiken borde vid det här laget ha lärt sig att otillräckliga resurser till Försvaret äventyrar den nationella säkerheten.
Det är hög tid att satsa på Försvaret, både för att omvärlden har blivit mer osäker men framförallt för att kompensera för att Försvarsmakten under så lång tid försummats.