Ledare: Mänskliga rättigheter går inte att glömma

LIBERAL KRÖNIKA

Benjamin Pavards mål för Frankrike i kvartsfinalen mot Argentina är svårt att glömma. En yttersida på halvvolley som vrider sig in i den bortre gaveln. 2-2 i en match som fransmännen skulle vända och vinna med 4-3. 

Året var 2018 och platsen Kazan Arena i ryska Tatarstan, en av de elva arenor som stod värd för fotbolls-VM. Någonstans bakom kulisserna var nog president Vladimir Putin belåten. 

De olympiska spelen i Sotji 2014 hade i efterhand kommit att fläckas av avslöjandena om systematiskt dopade ryska idrottare, men den här gången skulle inget få förstöra festen. Samma kväll som Sverige besegrade Schweiz överraskade ryssarna genom att slå ut Spanien på straffar.

Ryssland förlorade visserligen kvartsfinalen mot Kroatien men hemma-VM:et var inget annat än en propagandatriumf för Putin. Ingen brydde sig nämnvärt om att 33 ryska fotbollsspelare figurerade i McLaren-rapporten som sammanställde den systematiska dopningen. Och även om den dåvarande brittiska utrikesministern Boris Johnson fördömde tillställningen och jämförde den med OS i Berlin 1936 tycktes världen likgiltig. 

Det var Pavards mål och Andreas Granqvists Mexiko-straff som vi ville minnas. Det är därför som vi, när vi kan, säger att idrott och politik inte hör ihop.

Nästa år ska vi säga det igen. 

I början av februari invigs vinter-OS i Peking, som blir den första staden att arrangera både sommar- och vinterspelen. I november ska vi sedan rikta blickarna mot Qatar för att se ett fotbolls-VM spelas på nylagda gräsplaner i öknen.

Vi ska se femmilen, konståkningen, hoppas på medalj i curling och försöka glömma fånglägren i Xinjiang och rapporterna om systematiska våldtäkter av uiguriska kvinnor. 

Vi ska se nya världsstjärnor, cykelsparkar, konstmål, och vända oss bort från de omärkta gravarna i ökenstädernas utkanter. 

Brittiska The Guardian rapporterar (23/2) att 6 500 gästarbetare från Indien, Pakistan, Nepal, Bangladesh och Sri Lanka satt livet till sedan Qatar tilldelades fotbolls-VM för tio år sedan. Unga killar som bokstavligen arbetar ihjäl sig i värmen. Ska vi säga till dem att idrott och politik inte hör ihop?

Det kan vi naturligtvis inte. Och därför måste vi stötta den motståndsrörelse som spirar. 
För någon månad sedan röstade norska Tromsø IL för en bojkott av Qatar-VM. De fick stöd av flera klubbar i Norges högsta serie, av Gais i Göteborg, och i veckan kom såväl det norska som det tyska landslaget ut i tröjor som indirekt tog ställning för en bojkott.

Det svenska förbundet rycker istället uppgivet på axlarna. "Jag tror att det är svårt att få stopp på ett VM i Qatar" sa förbundskaptenen Janne Andersson till SVT (24/3). 

Visst är det svårt, men det är inte ett skäl att lägga sig platt. Särskilt inte när protesterna avlöser varandra. Det är varken för sent eller meningslöst att kräva förändring.

Påverka din fotbollsklubb och motionera till årsmötet. Fråga Coca-Cola, Visa, Kia, Hyundai och Adidas och Svenska fotbollförbundet vad de gör för att förhindra fler dödsfall bland Qatars gästarbetare. Tänk på de som arbetar ihjäl sig i värmen varje gång en boll söker sig in i den bortre gaveln. 

Det är bara om vi glömmer dem som fotbollen kan fortsätta vara hjälplöst smutsig.