Jag tänkte skriva något om den politiska vardagen och dess konflikter. Men det känns som de vanliga konflikterna ligger under ytan i väntan på de beslut som måste till för att klara alla de stora frågor som tornar upp sig.
Politikerna kommer att dömas av eftervärlden för hur de hanterar dagens kriser skriver ledarsidorna. Och precis så är det nog.
Men det känns alltmer som om man skulle behöva ha tillgång till en egen krisgrupp hemma i vardagsrummet. En grupp av stabila människor som kunde hjälpa en att få någon ordning på vad som händer och försäkra en om att allt kommer att gå bra till slut.
Barn och lärare huggs ner och dödas i skolan, i Syrien är de i full gång med att bomba bort den egna befolkningen, miljontals människor är på vandring bort från krig och elände, människor sätter eld på flyktingförläggningar, hatet och hoten växer.
Ur hatet växer det bara elände och ännu mera hat. De politiska krafter och de ledarskribenter som driver hatet mot andra människor som flyr för sitt liv kommer även de om att dömas hårt av eftervärlden.
Och mitt i allt detta sitter vi och undrar hur sjutton vi ska klara av att hantera allt som sker runt omkring oss, vilka slutsatser vi ska dra och framförallt hur vi ska reagera och agera.
Har vi någon alldeles egen uppsättning verktyg som vi kan sätta fart på? Vi kanske har en hel del värderingar som kan vägleda oss, vi kanske skaffar oss kunskap, funderar på vad det är för krafter igång, engagerar oss och gör det vi kan.
Men mesta av allt verkar de flesta ropa på hjälp. Var finns alla som borde ha koll, som ska fixa allt och som ska ge oss en känsla av att allt är under kontroll?
För det klarar ingen enskild människa av på egen hand. Det blir väldigt tydligt hur mycket vi behöver varandra när det drar ihop sig till kris. Då försvinner allt tal om att ensam är stark och att politiken ska byggas utifrån individens rätt och möjligheter.
Vid alla olika sorters kriser kallas kommunens krisgrupp in, kyrkorna öppnar sina dörrar och människor samlas, tänder ljus, lägger ner blommor och ger varandra tröst. Det följer alltid samma mönster.
Många söker sig till kyrkan för tröst även de som aldrig går i kyrkan annars. Vi vänder oss till politikerna, även de som annars tycker att politiker mest är till besvär. Vi ställer vårt hopp till deras förmåga att lösa de svåra och svårbegripliga samhällsproblem som är en del av vår tid.
Kanske kommer alla dessa kriser att få en lösning som gör att vårt förtroende för vår egen och politikens förmåga återupprättas. Det tror jag. Det finns ingen annan tillgänglig krisgrupp.