Titta det blev en massa protester och upprörda känslor precis som Sverigedemokraterna i sin förmodade vishet hade räknat ut.
Så har det låtit efter att Sverigedemokraterna tapetserat Östermalms T-banestation med banderoller där man ber om ursäkt för att det finns tiggare i Sverige.
SD har fått miljoner i extra partireklam utan att lyfta ett finger, förutom det finger som måste lyftas mot de som tigger på våra gator förstås, menar PR-gubbar och deltagare i TV:s morgonsoffor.
Det framförs en oändlig mängd åsikter som får stå oemotsagda utan att någon funderar över vilka konsekvenser det skulle få om vi verkligen tog det på allvar och rättade in oss i ledet.
Vad är exempelvis konsekvensen av åsikten om att SD bara gynnas av protester? Ska vi sluta protestera och gå in den stora tystnaden och ålägga oss ett kollektivt förbud mot att visa upprördhet. Kan vi ändå inte lägga band på oss ska vi då vara upprörda på ett tyst sätt så att vi inte riskerar att gynna SD?
Och det vill vi ju inte, åtminstone inte de flesta av oss som får rysningar av obehag varje gång SD går framåt i opinionen.
Menar de som hävdar att SD ska mötas med tystnad verkligen att vi ska låta dem sitta på sitt partikansli och räkna ut hur de ska vässa till sina reklamkampanjer mot utsatta människor ännu mer och att vi bör vara tysta som möss när de tapetserar sitt budskap på platser där vi alla rör oss.
För då kan inte någon enda kommunikationskonsult som vill verka smart triumferande utropa att det blev precis som SD ville.
Eller vad menar de att vi ska dra för slutsatser av detta eviga tjat om att SD gynnas av att vi blir upprörda?
Det framgår inte, för följdfrågor har blivit en journalistisk bristvara av stora mått som märks i allt fler sammanhang.
Vi måste ta debatten hävdar andra. Jomen visst, vi pratar ju inte om något annat än SD:s hjärtefrågor. Men vid det här laget vet vi också att en saklig debatt inte påverkar tillströmningen till SD.
De väljer att odla sina egna sanningar som frodas i de sociala mediernas undervegetation. Men vi som är oroade och upprörda måste om inte annat visa varandra att vi är många fler än de som sympatiserar med SD.
Det gör vi bäst genom att protestera och inte ge upp tanken på att sakliga argument fortfarande biter på många om än inte alla.
Journalisten Björn Elmbrant skriver i sin nya bok, Innan mörkret faller, om hur nazisterna i Sverige möttes av ägg, burop, sånger, ryggvändningar och nävar.
Hade nazisternas illdåd blivit mindre om vi hade mött dem med tystnad? Givetvis inte.