Det råder ingen brist på kriser. Lösningar är det däremot lite mera sparsamt med.
För vem är det som ska se till att människor som kommer hit får mat, varma kläder och tak över huvudet samt fixa det klimathot som hänger över oss, klyftorna som växer eller segregationen som blir allt värre. Kan politiken och politikerna klara detta och mer därtill?
Nej det kan de inte. Men vi kan. Men då måste det finnas ett utrymme där både politiken och alla andra får plats.
För det finns tiotusentals frivilligarbetare, volontärer, nätverk, aktionsgrupper, föreningar och enskilda individer som är djupt engagerade i allt det som måste till för att göra världen till en bättre plats att leva på.
Men de politiska partierna, inget av dem, förmår att fånga upp det enorma samhällsengagemang som inte minst unga människor har. Människor som vill engagera sig hittar andra och enklare sätt att organisera sig. De köper inte de sedan länge färdigformulerade åsikter och arbetsformer som paketerats under ett partinamn. De grundar sitt engagemang och sina ståndpunkter på vad de ser hända just nu i denna stund och de känslor av frustration, ilska, sorg och oro för framtiden som det väcker.
Inte heller de stora folkrörelserna och hjälporganisationerna förmår vara tillräckligt snabbfotade. För framtiden kommer allt oftare och då gäller det att se till att man inte sitter inlåst och fångad i sin egen organisationsstruktur.
Det gäller också den kommunala verksamheten där man måste hitta bättre sätt att jobba ihop med det som går under namnet civilsamhället.
Politikens bästa gren är att utreda och fatta långsiktiga beslut. Den demokratiska beslutsprocessen är långsam, grundligt och lite räddhågsen. Det får inte bli fel för då hamnar man i blåsväder.
Kampen mellan stigfinnare och felfinnare pågår ständig. Felfinnare hittar alltid fel på det som är nytt och okänt, de tar inga risker utan satsar på det invanda och stillastående.
Alltför ofta slutar dragkampen med en seger för felfinnarna. Jag är engagerad i en ideell förening som sysslar med att få människor som i hög hastighet är på väg in i kriminalitet att vända och ge sig själv chans att låta livet ta en annan väg.
I ett sådant jobb lär man sig allt om revirbevakning som är en av våra svåraste samhällssjukdomar. Tyvärr är många drabbade och några riktiga botemedel finns inte.
Ofta är nämnder och styrelser alltför dåliga på att samspela med det omgivande samhället. Fast de kan om de vill. För det finns många som är beredda att pröva nya former för att komma till rätta med våra stora samhällsproblem. Fast det borde vara fler.