LIBERAL ASPEKT
Trots stämmobeslut och vallöften tar Olofsgård strid för fortsatt kriminalisering av gårdsförsäljning. Har Liberalerna kvar förtroendet för sin folkhälsopolitiska talesperson?
En av få liberala segrar i Tidösamarbetet┣är att samtliga partier i samarbetet har ställt sig bakom ett införande av gårdsförsäljning. Kampen för att tillåta gårdsförsäljning har varit lång och krokig – bland annat eftersom det har spekulerats i att det skulle komma i konflikt med det svenska alkoholmonopolet eller till och med få monopolet att falla.
Denna föreställning har emellertid tillbakavisats av EU-kommissionen med hänvisning till ett avgörande i EU-domstolen. Systembolaget kommer att vara möjligt att ha kvar, trots att mindre gårdar i vissa särskilda fall inte kommer behöva sälja via Systembolaget.
Liberalerna har sedan några år tillbaka stämmobeslut om att vara för gårdsförsäljning. Tillsammans med Centerpartiet lyckades partiet också få med det som en av punkterna redan i Januariavtalet, som lade grund för den utredning som nu ligger på bordet.
Avsikten har sedermera också fastslagits av statsminister Ulf Kristersson (M).
Men partiets folkhälsopolitiska talesperson Jakob Olofsgård (L) har i frågan hittat en kulle att dö på – och kampanjar nu för att gårdsförsäljning inte ska bli verklighet.
I och med ställningstagandet fortsätter Olofsgård Liberalernas självdestruktiva spiral där interna sprickor uppvisas externt inför en ständigt krympande väljarbas. Och han gör det i egenskap av folkhälsopolitisk talesperson för partiet.
Med alla de antiliberala förslag som genomsyrar Tidösamarbetet inom alltifrån migrationspolitik till rättspolitik hade man ändå hoppats att partiet skulle hitta en annan fråga att riskera regeringssamarbetet över.
Massövervakning kanske? Angiverilagar? Nej, det viktiga för Liberalernas representanter att ta strid emot är istället politik de själva har förhandlat fram. Med sådana vänner behövs verkligen inga fiender.
Liberalernas partiledning och medlemmar står nu inför ett val. Ska man sätta ett prejudikat om att det även denna mandatperiod ska vara okej att på en framträdande position motarbeta partiets politik externt?
Alltså strategin som lett till att man legat under spärren och fått förlita sig på stödröster för att överleva. Eller är det kanske dags att sätta ned foten, och krasst men rättvist konstatera att förtroendet är förbrukat?