Afrika inte längre vår bakgård
Foto: Hasse Holmberg / SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Annars kan Kina, Indien, Brasilien och andra framväxande ekonomiska stormakter helt ta över Afrikas råvaror, handel och internationella kontakter.
Färre konflikter
Massmedias rapportering om Afrika domineras fortfarande av konflikter och nöd. Faktum är att antalet konflikter i Afrika minskar. De är nu koncentrerade till "Afrikas horn" och ett bälte närmast under Sahara (Somalia, Etiopien, Sudan, Tchad och Centralafrikanska republiken).
Värst är det just nu i Somalia, där USA dragit igång ett krig genom ombud (Etiopien) mot "islamister". I södra Afrika råder fred och återuppbyggnad, bortsett från Zimbabwe där en urspårad befrielseledare gör allt för att föröda landet.
I västra Afrika har läget stabiliserats efter inbördeskrigen under 2000-talet. Även i Kongo råder numera lugn i större delen av landet. Demokratin har stärkts i Afrika, och respekten för mänskliga rättigheter ökar.
Afrika har under de senaste åren haft en genomsnittlig tillväxt på drygt 5 procent, vilket är i paritet med resten av världen. Ett 10-tal länder under Sahara har en tillväxt på runt 7 procent, vilket anses vara den kritiska nivån för att minska fattigdomen.
Utbildningsväsende och sjukvård förbättras. Isoleringen bryts genom internet och mobiltelefoner. Allt fler länder inser Afrikas potential, både i fråga om råvaror och människor. Snart en miljard, de flesta unga.
Kina frågar inte
Världen slåss om Afrikas olja, mineraler och jordbruksråvaror. Särskilt Kina investerar långsiktigt på kontinenten. Helt utan att ställa frågor om styrelseskick, korruption eller andra företeelser som de lokala makthavarna helst inte vill diskutera. Detta har skapat viss nervositet i Europa och lett till att EU på senare år aktiverat sina kontakter med sin afrikanska motsvarighet, African Union (AU).
Det är detta samarbete som nu ska byggas ut och formaliseras till ett jämbördigt partnerskap. Europa och Afrika ska samarbeta på alla områden - ekonomi, energi, miljö, klimat, säkerhet och migration. Därtill samordna sitt uppträdande i olika internationella organ (FN, WTO och så vidare). Målsättningen är ambitiös. Man kan naturligtvis fråga sig hur mycket av allt detta som kommer att förverkligas och vad som stannar på papperet.
Afrikansk sammanhållning
EU:s ordförandeland Portugal har därför lagt ner ett stort arbete på att förankra den nya strategin både i Europa och Afrika. Toppmötet är ytterligare en fjäder i hatten för premiärminister José Socrates och hans socialistiska regering. Som redan rott hem ett nytt fördrag för EU.
Enda malörten i bägaren var att Storbritanniens premiärminister Gordon Brown uteblev från mötet i protest mot att Zimbabwes president Robert Mugabe inbjudits. Det var en onödig demonstration, som Mugabe plockade poäng på i Afrika. Att de afrikanska länderna krävde att Mugabe skulle få delta i Lissabon var ett uttryck för afrikansk sammanhållning. Inte nödvändigtvis att de sympatiserar med Mugabes politik.
Afrika vill inte längre vara Europas bakgård, lika litet som Latinamerika accepterar att vara USA:s bakgård. Världen förändras och det gäller för både européer och amerikaner att hänga med i svängarna. Annars blir vi akterseglade på framtidens marknader.