Nog kan man fundera över varför människor vill klumpa ihop sig på det här sättet i stora och ohälsosamma städer när det finns så mycket plats på andra håll i samma land. Fast kanske vill man inte men är därtill nödd och tvungen.
Växande kåkstäder
För så här ser det ut om vi tittar ut över världen, också historiskt. Med och mot sin vilja hamnar man där. Och i vår tid accelererar det. Alltfler bor i städer.
I år kommer majoriteten av världens befolkning att bo i städer. Megastäderna (med mer än 10 miljoner invånare) blir fler och allt större. Idag finns det minst 16 i världen.
Sao Paulo i Brasilien är ett exempel. Staden har nu passerat 20 miljoner invånare. Mer än dubbelt så många som hela Sveriges befolkning. På en enda plats. Och mycket riktigt expanderar kåkstäderna och allt större andel av befolkningen tvingas bo på ett ovärdigt och farligt sätt.
Man beräknar att cirka 70 miljoner människor i världen - 1,4 miljoner i veckan - lämnar landsbygden för att söka en ny tillvaro i de växande städerna. De flesta är fattiga människor med hopp om en bättre tillvaro. Men de kommer allt för ofta "ur askan i elden".
Ett naturnära liv byts mot ett artificiellt liv med hårda påfrestningar. 2050 beräknas tre miljarder människor leva i enkla bostäder i kåkstäder.
Fattigdomen är allvarlig
Här är det barnen som drabbas värst. Som vanligt. De som inte har möjlighet att påverka familjens beslut om flytt från land till stad. Och så kommer sjukdomar, barnarbete och övergrepp i spåren.
Redan vid millennieskiftet slog Världsbanken fast att "urban fattigdom" sannolikt är nästa sekels tydligaste och mest explosiva problem. Fattigdomen är allvarlig också utanför städerna. Men fattigdomen i anslutning till de riktigt stora städerna kan bli explosiv när människor förtätas på ett dramatiskt sätt.
Risken för explosion ökar också med de klyftor som blir uppenbara och utmanande synliga. Lyxboende och lyxkonsumtion kontra skriande fattigdom.
I Sao Paulo förstärks de sociala klyftorna av att upp emot 1000 helikoptrar dagligen transporterar företagsledare från trädgården hemmavid till företagets tak för vidaretransport med hiss ner till kontoret. Allt för att undvika att hamna bland de tusentals mordoffren årligen i staden.
En naturlig bygemenskap
Hopklumpandet och den urbana fattigdomen är ingen lovande utveckling och framtidsutsikt för människoarten, Homo sapiens. Människan som i grunden är en social varelse och som i årtusenden har levt och umgåtts i en naturlig bygemenskap.
Nu bygger hon Babels torn som reser sig oroväckande högt i skyn. En oundviklig utveckling, tycks det, som människorna inte själva verkar kunna styra över.
Högst sannolikt kommer någon kraft in på arenan och strör alltmer grus i maskineriet. Likt Herren i 1 Mosebok, som reagerade på människornas övermod i staden med Babels torn. Det ledde till förvirring och oförståelse bland människorna, så att de upphörde att bygga staden och tvingades därifrån.
Inget tillåts som bekant att växa sig till himlen.