Alltför små svenska spargrisar
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Vid ett seminarium som tankesmedjan Timbro anordnade på onsdagen diskuterades en rad olika förslag på hur Sverige kan bli mer stöttåligt.
Panelen med Spendrups vd Jens Spendrup, riksdagsledamoten Annie Johansson (c) och nationalekonomen Dick Kling var överens om mycket - främst att det behövs fler företagare som kan stötta upp ekonomin.
Målet borde vara ett samhälle där alla som vill bli företagare får chansen och att arbetsgivarna börjar konkurrera om arbetskraften, förklarade Spendrup:
"Jag skulle vilja ha en arbetsmarknad där vi företagare står med mössan i hand, inte tvärtom."
Onekligen behövs det företagsvänliga reformer - exempelvis att trygghetssystemen blir mer företagsanpassade och att lagen om anställningsskydd (las) lättas upp, så att fler vågar anställa. Men bättre villkor för näringslivet är bara en del av vad som behövs för att förbättra Sveriges läge.
I den politiska debatten hamnar fokus ofta på makronivån, på statliga insatser och företagen. Mikronivån är minst lika viktig. Regeringen har ett stort ansvar att se till att enskilda får bättre möjligheter att själva klara av arbetslöshet och ekonomiska påfrestningar.
Till viss del handlar det om något så abstrakt som att uppmuntra en starkare känsla av personligt ansvarstagande. Det gäller att byta ut den utbredda "nån-annanismen" mot barnets devis "kan själv", sade Johansson.
Samtidigt har politikerna en viktig uppgift i att uppmuntra enskilda att spara och skaffa sig en ekonomisk buffert.
Sverige är ett rikt land. Men när statistiken över förmögenheter slås ut visar det sig att en förbluffande stor andel av svenskarna har små marginaler. Enligt Statistiska centralbyrån har hälften av svenskarna, bostadsvärdet inräknat, ett sparkapital på mindre än 28 000 kronor. Många är högt skuldsatta - banken äger huset eller lägenheten - och konsumerar upp lönen varje månad.
Vad bristen på en buffert leder till beskrevs för ett par år sedan i ett reportage i Magasinet Neo. Svenskarna är inte fattiga, men ofria. Inköpen görs på lönehelgen. Det är då man hämtar ut recept på Apoteket, det är då man köper juice till frukosten och fyller på med schampo och deodorant.
Sett ur det här perspektivet är alliansens jobbskatteavdrag en frihetsreform. För en person som tjänar som det svenska genomsnittet, omkring 24000 kronor i månaden, har avdraget under de senaste två åren inneburit omkring 25000 kronor extra i plånboken.
Det är ingen förmögenhet, men kan på sikt ge en pott med några månadslöner. Om regeringen gör ytterligare insatser i samma riktning kan förhoppningsvis fler samla på sig en rejäl buffert med "dra åt helvete-pengar": så att man kan gå ifrån det där jobbet man våndas över eller chefen man avskyr utan att behöva oroa sig för sin överlevnad. Det skulle inte bara stärka svenskarnas makt över det egna livet - utan också minska oron för kriser och lågkonjunkturer.