Anfall är bästa försvar
Foto: CHRISTIAN ASLUND / SCANPIX /
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Borgs tredje verk är på allt sätt en budget i skuggan av krisen. De dystra signalerna från de senaste veckornas starka turbulens på de finansiella marknaderna slår självklart också in i den "verkliga" ekonomin. Vi var på väg mot lågkonjunktur redan tidigare men den blir av allt döma djupare och längre än som tidigare befarades. Och här har alla konsekvenser inte hunnit bedömas och beräknas i regeringens kalkyler.
Samtidigt som den ekonomiska krisen gör det vanskligt att bedöma läget och ställer sina särskilda krav på fingerfärdighet i det ekonomiska hantverket har den också på flera sätt gjort det lättare för alliansregeringen. Med en satsning på 32 miljarder kronor för att stimulera ekonomin har i stort sett alla statsråd och koalitionspartier kunnat få sitt.
Moderaterna har fått omfattande skattesänkningar, i belopp mer till den som tjänar mest men i relation till inkomsten förhållandevis jämnt. Centerpartiet har fått en stor, i belopp om än inte i procent, sänkning av arbetsgivaravgifterna. Andra sänkningar av företags- och företagarrelaterade skatter ligger också väl i linje med centerns främjande av näringslivet i allmänhet och småföretagen i synnerhet. Även stora satsningar på infrastruktur och miljö visar att centerns fyra statsråd i regeringen hållit sig väl framme.
Folkpartiet har fått mer resurser till forskning och utbildning och på det sociala området kan kristdemokraterna glädja sig åt stora satsningar inom framför allt sjukvård och psykiatri.
Allt detta är känt sedan länge och var heller inte särskilt upphetsande under budgetdebatten. Utan det var egentligen först när Anders Borg gick till attack mot socialdemokraterna och deras samarbetspartier som det hettade till. Detta när finansministern, med all den retoriska finess han är mäktig, frågade Thomas Östros hur det skall gå att budgetera med vänsterpartiets ekonomiska och miljöpartiets arbetsmässiga ansvarslöshet. Östros blev naturligtvis finansministern svaret skyldig, det lät mest som det brukar: vänta och se! Men har vi inte snart väntat länge nog?