År 2007 blev en katastrof för Bush
George W. Bush har verkligen anledning att se bekymrad ut när han tänker tillbaka på året som gått. foto: Charles dharapak/scanpix
Foto: CHARLES DHARAPAK
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Amerikansk diplomati led skeppsbrott i Palestinakonflikten. I stället för att bita i det sura äpplet och förhandla med den demokratiskt valda Hamas-regeringen ville man ha en medgörlig motpart helt beroende av Israel. I juni bröt president Abbas samarbetet med Hamas. Resultatet blev inbördeskrig och en delning av Palestina i ett Gaza, styrt av Hamasregeringen, och det Israel-ockuperade Västbanken med en regering utan demokratsikt mandat.
Social revolt
Man är längre från en verklig fredsprocess än på årtionden. Annapolis-konferensen i slutet av november, där Israels verkliga motståndare, Hamas-regeringen, inte var inbjuden, kunde bara bekräfta meningslösheten i den amerikanska uppläggningen. Under årets sista dagar kom ett nytt dråpslag. Mordet på Benazir Bhutto grusade USA:s förhoppning att demokratiska val i Pakistan skulle möjliggöra en stabil och pålitligt västvänlig regim. Nu är den djupt impopulära Musharraf USA:s enda stöd. Ett akut hot är att denna kärnvapenbeväpnade stormakt driver in i kaos som slutar med att en islamistregim tar makten.
Västmakterna har valt att agera som om det bara handlade om att bekämpa grupper av religiösa fanatiker. Men den verkliga utmaningen är snarare en global social revolt. Människor som upplever sig som förlorare i den ekonomiska och politiska utvecklingen vänder sig på olika sätt mot de lokala och globala eliter, som upplevs som förtryckare och utsugare. Där det finns demokratiska förutsättningar röstas populistiska ledare fram, som Lula i Brasilien, Chavez i Venezuela och Taksin, eller hans anhängare i Thailand. Valet av Jacob Zuma till ANC-ledare i Sydafrika är det senaste exemplet.
Buddistiska munkar
Islamismens styrka är inte dess tillgång till fanatiska jihadister, utan det folkliga stöd som deras socialkonservativa program har. Detta har fört Erdogans moderata islamister till makten i Turkiet, gav Hamas ett demokratsikt mandat i Palestina, ger Hizbollah dess starka ställning i södra Libanon och gör det Muslimska brödraskapet till det populäraste partiet i Egypten. I samma anda ledde buddistiska munkar upprorsförsöket i Myanmar i september. Våld och ekonomiska påtryckningar gör på sikt bara det motståndet hårdare.
Globalt ledarskap
Dessutom pågår en global maktförskjutning. Den växande ekonomiska och därmed också politiska betydelsen av Kina, Indien och Brasilien, och Rysslands återkomst som en världsmakt, blev väldigt tydligt under året. I Asien och Afrika blir Kinas och Indiens inflytande alltmer påtagligt och i Latinamerika ser man en ny självmedvetenhet. USA:s och EU:s dominans har i motsvarande mån minskat.
Den gamla Öst-Västkonflikten tycks ha ersatts av någots slags Nord-Sydkonflikt.
Det avspeglades också i årets andra stora fråga - klimatet. Tunga rapporter visade med allt eftertryck att vår civilisation står inför en existentiell utmaning. Världens ledare tävlar om att visa handlingskraft. Men världens rikaste nation har inte riktigt råd. Världens fattiga bör göra mer! Bali-mötet urartade nästan till en kamp mellan USA och resten av världen. Till sist fick USA ge sig. Men Bush-regeringen har ett stort ansvar för att slutdokumentet inte blev mer kraftfullt.
Epoken Bush går mot sitt slut. I USA:s inrikespolitiska debatt är den redan över. Nu är fokus på den blivande presidenten. Kommer USA att få en president som förmår att erbjuda det globala ledarskap som behövs för att möta världens stora utmaningar, världsfattigdomen och klimathotet? Vi vet först om ett år.