Är det demokrati när stor vinner över liten, fast liten har rätt?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Det grep mig djupt att valet av en till synes god handling inte är tillräckligt för att framstå som en folkets vän och att en minoritets uppfattning hur riktig och sann den än är, inte självklart blir den tanke eller idé som går segrande ur striden.
Att hälsobrunnens badvatten är förorenat är en underordnad sak. Det som gagnar det flesta var rätt alldeles så som det är i ett demokratiskt samhälle. Stor vinner över liten, fast liten har rätt. Är det en bra princip?
Makten att fatta beslut
Som ung man med politiska ambitioner lärde jag mig snart att politikers huvuduppgift är att driva igenom beslut och det oavsett vad folket tycker, helt enkelt att åsidosätta "demokrati" i betydelsen folkets vilja. Men det är inte det, som demokrati går ut på. Demokrati handlar om vem som ska ha makten att fatta beslut.
Demokrati är folkmakt eller folkvälde, direkt eller indirekt genom valda representanter. Men makt är en farlig företeelse och en maktposition är någonting som kan brukas väl, men lika ofta missbrukas. Det finns grova exempel på det senare. Låter vi demokrati betyda folkvälde så öppnar sig möjligheten till folkets diktatur, alltså Lenins idé.
Engelsmännen med sin förstfödslorätt till demokrati (ja, ja jag vet att demokratin anses född i det antika Grekland) brukar tala om responsible democrazy och responsible governing, när de åsyftar den demokratiska processen, vilket ju är en mycket vacker och tankeväckande sätt att uttrycka saken.
Men så ansvarsfulla har nu inte de engelska politikerna alltid varit. Medverkan i Irakkriget är ett talande exempel på farsoten politikermanipulering och oansvar.
Bara ett manipulerat folk går i krig och tyvärr, manipulatörerna är politikerna i samverkan med medier, som svart-vit målar världen. Så utövas ofta makt i en symbios mellan politiker och media.
Samlingsregering alltid!
Den fråga jag tror man skall ställa sig är om inte alla politiska och ekonomiska system bygger på fromma förhoppningar, på övertygelser om perfekt information, klart förnuft, kunskap och god vilja hos samtliga inblandade. Det är utopier det handlar om, omöjliga att förverkliga.
De som är starkt övertygade, ska du vara rädd för, sa alltid min farsa. Det finns nästan alltid en annan uppfattning, som är lika rätt, som den som med kraft förfäktas. Så invigde han mig en gång i världen i dialektiken, som är det tankemönster, som jag än idag för det mesta gör bruk av. Och kanske är det, det, som våra politiker i bästa fall gör när de gafflar om allt. Men ur dialektiken växer syntesen fram, den alltför sällsynta gästen vid politikernas bord. Emellanåt, när jag misströstar för mycket, tror jag att en permanent samlingsregering vore den ända vägen för att nå fram till beslut som gagnar hela folket. Då slipper vi ju också snacka om allianser hit och dit.
European Social Forum har just avslutat sitt möte i Malmö, missbrukat av somliga, men också pekande ut en väg, som kan vara möjlig för att komma till rätta med alla våra globala problem.
Fred, miljö och facket
Tanken är sådd, att en samverkan mellan fredsrörelser, miljörörelser och fackliga organisationer skulle kunna utgöra grunden för en omdefiniering av det etablerade demokratibegreppet.
Att den västerländska demokratin, som den fungerar idag, skulle kunna vara historiens slutpunkt, som tänkare efter berlinmurens fall hävdade, har visat sig vara alldeles fel.
Det tycks inte bara vara mörka moln på vår himmel, som finansminister Borg hävdade i sitt budgettal. En helvetes katastrof står för dörren borde han ha sagt.
Men vad är det då för mirakelmedicin som fordras för att frälsa oss? Är det 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes Leviatha, som står för dörren, det stenhårda styret från statsmaktens sida för att rädda oss från oss själva. Så mycket känslostyrd demokrati blir det inte fråga om då.