Är partiprogram mer än bara floskler?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Han gick igenom socialdemokraternas och moderaternas partiprogram, där han plockade saker som liknade varandra i de båda partiprogrammen och gjorde sedan en egen text.
Genom att lägga till," som vi tycker" eller " motsats till s eller m" så kunde han förstärka gemenskapstanken hos de båda partiernas ungdomsförbund, som han utövade experimentet på.
Hans auktoritet, bluffen att han gjorde texten genom sitt påhittade reklambolag, och med TV-kameror i ryggen, som skulle fejka en dokumentär som hans "reklambolag", gjorde att båda ungdomsförbunden svalde betet och tyckte att Fexeus i stora drag framförde just deras politik.
Många människors åsikter
Det kan tyckas lite märkligt, att exakt samma ordval kan attrahera två helt skilda partier. Många människor säger, att det inte är så stor skillnad mellan vänster och höger idag.
Är det så? Ja, ser man lite grovt, så pratar alla partier om omsorg, jobb, vård, gemenskap, reformer med mera.
Partiprogrammen speglar en massa människors åsikter, som ska samlas på en relativt liten yta och blir därmed intetsägande och allmän. Handen på hjärtat, hur många har egentligen läst ett partiprogram? Jag har försökt att läsa riksdagspartiernas program plus Sverigedemokraternas och de säger allt och ingenting. Men visst finns det en skillnad. Alla partier pratar om mer jobb, skillnaden är hur jobben ska tas fram, vilka löner och förmåner som ska finnas med och vilken form av anställningstrygghet det får finnas.
Ökad frihet för företagen
Högrare partier propagerar för ökad frihet för företagen att anställa, gärna utan fackets inblandning, vilket ska ge mera jobb. Den anställde kan visst förhandla fram lika bra löner till sig själv.
Tron, eller viljan att tro, att båda parter är lika starka, är framträdande hos de högrare partierna. Den som är missnöjd med sin lön går bara till nästa företag, där han självklart får sin lön.
De högrare partierna tycker, att de vänstrare behandlar folk som idioter, som måste ledsagas av fackföreningar, som har överlevt sig själva. Marknadskrafterna ska sköta tillgången till jobb i första hand. Att detta ofta leder till lägre löner och sämre villkor, talar man tyst om.
De vänstrare partierna ser mera till den anställdes trygghet. Ett omfattande nätverk av skyddande försäkringar ska möjliggöra ett fortsatt drägligt liv, både som anställd och om någon skulle trilla ur genom sjukdom eller arbetslöshet.
Fackföreningarna ses som en garant för att hålla ogina arbetsgivare på mattan. Stat och kommun ska se till att arbetslösheten hålls låg, även vid en lågkonjunktur.
Alla partier pratar om att alla ska ha det bra. De högrare ser gärna mer konkurrens, som ett medel att hålla priserna nere och att hålla en hög kvalité.
De vänstrare ser ett hårdare arbetsklimat för de som blir kvar på de konkurrensutsatta jobben, och ser faran i om några företag får monopol på marknaden och kan diktera villkoren.
Ska alla få vård?
De ser även en fara i att statliga bolag idag är i stort sett rikstäckande, medan konkurrensen har gjort, att före detta monopolföretag som Posten och Telia skär ner i glesbygd, medan konkurrenterna skummar grädden av mjölken i städerna.
Alla partier pratar om att alla ska ha rätt till vård. De högrare ser även här konkurrens och utförsäljning, som ett medel att nå målen.
Medan de vänstrare även här befarar, att vissa grupper och orter och människor blir utan vård, medan de som har pengar och bor i städer kan köpa sig bättre vård.
Så visst finns det skillnader. Alla pratar om jobb, vård och service. Skillnaden är hur man vill genomföra det och vilka som ska få det.