Att läsa Tage Erlanders tankar
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Och på vårvintern dessförinnan hade Sixten Jernberg & Co grejat guld i stafett i skid-VM i Lahtis.
Ingetdera får dock något större utrymme av Sveriges dagboksskrivande statsminister. (Jo, Ingo träffar han faktiskt som hastigast: "...en trevlig yngling, säkert inte utan intelligens..") I efterhand går det väl att ursäkta Tage Erlander med att han har en del annat att tänka på.
ATP-reformen
Pensionsfrågan är alltjämt olöst, regeringen tvingas utlysa nyval. På själva pingstaftonen finner vi honom därför ombord på nattåget norrut i stället för med familjen på Harpsund; han ska hålla valmöten i Norr- och Västerbotten.
Extravalet den 1 juni blir en oväntad framgång för socialdemokraterna, plus fem mandat. Fast ändå inte tillräckligt för egen majoritet. Som historien lär oss ska det ju sen också krävas en avhoppad folkpartist, Ture Königson, för att slutgiltigt föra ATP-reformen i hamn året därpå.
Internationellt är det mest Libanonkrisen som bekymrar. Sverige sitter för första gången i FN:s säkerhetsråd vilket gör krisen extra het för den svenske statsministern.
Inne på nionde volymen är det naturligt nog en betydligt säkrare Erlander än vi mött tidigare. Utfallen mot medarbetare och politiska motståndare har mildrats, självanklagelserna lika så. Men blandningen av svartsyn och galghumor är densamma. Noteringen den 30 april är typisk:
"Mehr ringer och tycker att allting går bra. Farliga tecken."
Trivdes på Harpsund
Som läsare noterar man också att det Harpsund som han först inte för sitt liv ville ha, nu blivit honom nästan oumbärligt. Det är där familjen samlas, det är dit han tar besökare och dit han flyr för att få tänka i fred. På resorna är det oftast fortfarande tåget som gäller. Både då han är ute i partiärenden och då han på juldagen traditionsenligt hälsar på Mor hemma i Värmland.
Tågresandet innebär spontana möten med medborgarna. En äldre man som sett honom i tv tycker att han sett så trött och sliten ut, att han tyckt synd om statsministern. Erlanders kommentar: "Jag får tydligen ge mera akt på hur jag ser ut när jag tänker."
Rörelsens tidningar är en återkommande huvudvärk. Det gamla flaggskeppet Morgon-Tidningen går i graven och partiredaktörernas politiska förstånd tycks han inte ge mycket för. En idé är att låta Olof Palme bli chef för den av LO nyss förvärvade Stockholms-Tidningen. Men Arne Geijer har redan lovat Victor Vinde det jobbet.
Palme och Carlsson
Palme är å andra sidan till allt större hjälp i regeringsarbetet. Fast ännu en ung hjälpreda, en viss Carlsson från Lund, Ingvar i förnamn, börjar också göra sig nyttig. Erlanders egna avgångstankar vill dock inte släppa. Universitetskanslersämbetet lockar. Kommunalvalet på hösten är hans sista val som partiordförande; det är han tämligen säker på. I själva verket har han, som vi vet, knappt hunnit halvvägs i sin rekordlånga statsministerkarriär.
Tage Erlanders dagböcker, varsamt redigerade av sonen Sven Erlander och skrivna utan tanke på att någonsin ges ut, ger oss fortlöpande en unik och ofta underhållande insyn i en statsministers tankar och stämningslägen. Dagens strängt påpassade politiker hinner förmodligen knappt tänka, än mindre skriva dagbok.
Fast vem vet, Reinfeldt har kanske även han en liten bok där han avreagerar sig och plitar ner vad han egentligen tycker om Borg, Maud Olofsson och de andra. Mona Sahlin inte att förglömma.
Synd i så fall om vi ska behöva vänta femtio år på att få läsa det.