Att våga tro på bättring
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Alla inblandade förefaller missnöjda med domen, utom möjligtvis den unge man som frikänts. Rättvisa har skipats utifrån befintlig lagstiftning, livet är nu tänkt att gå vidare.
Att de skyldiga får sitt straff är helt i sin ordning. Men sedan då? Hur arbetar samhället vidare utifrån det här? Historien tar ju inte slut i och med att rättsprocessen är till ända (vilket den sannolikt inte heller är då någon av parterna helt säkert kommer att överklaga).
Riccardo Campogianos död var så meningslös, och den är ett sådant nederlag för ett samhälle. Hade den kunnat undvikas?
Det är ingen nyhet att många unga idag mår fruktansvärt dåligt. Kraven ökar och ohälsan med dem. Att några unga män misshandlar en annan ung man till döds kan väl knappast vara annat än ett uttryck för en djupt rotad ohälsa, inom gärningsmännen själva, men också i det sammanhang de befinner sig.
Oavsett om situationen är ohållbar i kompisgänget, familjen, skolan eller på annat vis, kan vi i alla fall konstatera att gärningsmännens historier dessvärre inte är unika. Hur når vi då de unga i behov av hjälp? Har vi verktygen eller måste vi tänka nytt?
Det är min förhoppning att Riccardo Campogianos död åtminstone skall tjäna som väckarklocka för oss alla. Att vi skall uppmärksamma hur unga omkring oss mår. Att vi skall se dem, lyssna till dem. Fånga upp dem innan det är försent.
För gärningsmännen hoppas jag att de inom ramen för sin straffpåföljd verkligen bemöts på det sätt de är i behov av. Att de den dag de åter skall delta i samhällslivet mår bättre. Att de kanske till och med har kraften och modet att hjälpa andra unga att hitta en hållbar riktning i sina liv.
Förhoppningsvis inträffar aldrig något liknande igen. Sannolikt kommer det att göra det ändå. Ohälsa i en eller annan form och ett samhälle som tappar taget om några av sina unga är svårt att parera. Dock inte omöjligt.
Att tro på förebyggande arbete och människans förmåga till bot och bättring är måhända naivt, men jag håller envist fast vid den tron. Allt annat vore outhärdligt nedslående, sett i ljuset av det sår som Riccardo Campogianos död lämnar i vårt samhälleliga medvetande.