Temat var hur vi kan bemöta den organiserade rasismen. Det mesta akuta uttrycket för den organiserade rasismen är Sverigedemokraterna, som kan komma in i riksdagen vid nästa val.
Pohl började med att bemöta det faktum att många anser att Sverigedemokraterna håller på att bli ett parti som alla andra. Det är lätt att glömma bort var partiet har sina rötter. Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra.
Främlingsfientligt
Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt och öppet homo- och islamofobiskt parti, som ända sedan sin början har närt tanken att den svenska kulturen skulle vara överlägsen andra. Det är också ett parti som för inte alltför länge sedan införde ett uniformförbud, det vill säga att det var förbjudet att bära nazistiska uniformer på partisammankomster. Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra.
Trots att Sverigedemokraterna påstår motsatsen, är de desamma idag som de var 1988, när deras grund lades genom BSS (Bevara Sverige Svenskt). Det rör sig om ett mycket radikalt och främlingsfientligt program. Den enda egentliga skillnaden sedan 1988 är att de inte längre propagerar för dödsstraff.
Sverigedemokraterna har en annan världsbild än de demokratiska partierna. Sverigedemokraterna uppmålar Sverige som en diktatur, där de själva är de enda som vågar protestera mot etablissemanget (som utgörs av övriga partier) och kritisera invandring och hotet mot "svenskheten".
Hänvisar till svenskheten
Problemet i argumentationen är inte att Sverigedemokraterna vill ha minskad invandring. Inom de demokratiska partierna finns olika uppfattningar om hur stor invandring landet klarar av, till exempel med hänvisning till ekonomi. Det gör inte någon till rasist.
Sverigedemokraterna däremot hänvisar till svenskheten och deras argumentation landar alltid, på något vis, i att mångfalden är ett problem. Den svenska kulturen är den högsta och den som inte kan anpassa sig, helst assimileras, till den - ja, vad sker med den? Det är just den frågan som är graverande för Sverigedemokraterna.
Daniel Pohl råder oss att, som till exempel Mona Sahlin, i en debatt med Sverigedemokraterna, markera att vi helt enkelt inte håller med om den världsbild de målar upp.
Vi tror på mångfald
Den problemformulering som Sverigedemokraterna för fram måste vi markera att vi inte håller med om. Om vi tror på mångfald, att flera kulturer kan leva sida vid sida, måste vi våga visa det. Vi måste markera att de goda alternativen finns i de demokratiska partierna.
Det var en bra föreläsning - en eloge till initiativtagarna. Bemötandet av den organiserade rasismen är en oerhört viktig fråga, men då enbart en tiondel av fullmäktige fanns representerat undrar jag hur långt den medvetenheten egentligen nått.
Om vi i framtiden vill ha ett rikt och mångfaldigt Sverige, bör vi redan nu börja bearbeta de krafter som motsätter sig det.
Med Daniel Pohls ord kan vi bedriva politik mot Sverigedemokraterna: "av kärlek till Sverige, rösta inte på Sverigedemokraterna!"