Bistånd med förpliktelser
Foto: KAREL PRINSLOO
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ytterligare ett steg presenterades i DN debatt i går. Där berättades att man nu skärper kraven på de mellanstatliga organisationer som tar emot och fördelar bistånd, mestadels olika FN-organ. I korthet kan man säga att Sverige ska kräva inflytande, effektivitet och transparens. Annars ges det inga pengar.
Svidande kritik
Indirekt är det en svidande kritik mot den förra, socialdemokratiska, regeringens syn på bistånd. Bara det faktum att det tidigare inte funnits några tydliga riktlinjer och krav för vilka organisationer som får ta emot pengar talar sitt tydliga språk. FNs emblem har ofta setts som en garanti på att biståndet går till goda händer. Detta trots att flera av dess organ brottas med korruption och ineffektivitet.
Att få ett effektivt bistånd och samtidigt nå enprocentsmålet är dock ingen enkel uppgift. I början av mandatperioden visade regeringen vägen när man gjorde om det bilaterala biståndet. Med ett mer koncentrerat bistånd har man fått en mer överskådlig och enklare process att kontrollera. Det är i praktiken samma modell man följer när man nu ändrar det multilaterala biståndet.
Bra mål
Ledordet är att biståndet ska vara effektivt. Det är ett bra mål men är i vissa fall tyvärr förvillande. Korruption, förtryck och krig gör det svårt för biståndsarbetarna att utföra sitt arbete i många länder, samtidigt som de som lider mest av dessa plågor också är de länder som behöver biståndet mest. Att biståndet inte når bra effekt behöver inte enbart tyda på att det sköts ineffektivt utan på att man arbetar i en svår miljö.
Att dela ut pengar utifrån effektiviteten i biståndet riskerar därför att förskjuta medel bort från de länder och organisationer som är i störst behov av det. Så har till viss del redan skett då alltmer bistånd koncentrerats till det forna Östeuropa. Geografisk och kulturell närhet gör att pengarna kan användas mer effektivt men frågan är om det ändå är moraliskt försvarbart. Inte ens de fattigaste länderna i Östeuropa kommer i närheten av de fattigdomsnivåer som råder i stora delar av Asien och Afrika.
När man nu ser över de multilaterala organisationerna gäller det därför att inte stirra sig helt blind på effektiviteten, då riskerar man att ge upp hoppet om de som behöver stödet som mest.