TILL MINNE
I går kom den sorgliga nyheten att Allan Nilsson gått ur tiden. Det finns inte ord för vad Allan har betytt för Gotland, det är inte överdrivet att kalla honom en sinnebild av den gotländska folksjälen.
Han var en bonde, poet och filosof som på ett helt unikt sätt kunde förklä stort allvar i stor humor. Och tvärtom.
"För humor, det är allvarliga saker, det".
Allan Nilsson var också, inte att förglömma, i många år högst delaktig i Gotlands Tidningar, i unga år som journalist men också som ordförande för ägarbolaget när GT ännu låg i gotländsk ägo.
Vemod är ett annat ord som kommer på tal när jag tänker på Allan. Trots att han var en ordens man hade han också stort behov av tystnad och avskildhet och var lite av en ensamvarg och grubblare. Men han var också vivören och charmören.
Vi har lärt känna Allan Nilsson bättre på senare tid genom framför allt dottern Marie Nilsson Lind. I sina föreställningar och i boken om Josefin får vi också en nästan generande inblick i familjen Nilssons innersta liv.
Men det djupt personliga har alltid varit närvarande även i Allan Nilsson visor och verser. Den överjordiskt vackra "Ändlaus väiså" skildrar livets gång med odödliga strofer som "Teid´n star still de är mänsku sum gar".
Vissa blir bortglömda fast dom ännu finns. Allan glömmer vi aldrig och hans ord bär vi med oss.
Mina tankar går till Marie, Janne och Hanna och deras familjer.
Allan, siv nå gutt.