De flesta kunde själva se att det blev mer i plånboken
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Inte minst på Folkbladssidan här intill har vi kunnat läsa om hur förfärligt illa jobbskatteavdraget är som fördelningspolitiskt instrument. Men då ser man enbart på krontal och inte på att i förhållande så är det de med lägre inkomster som procentuellt tjänar mest på jobbskatteavdraget. Jo, jag vet att när det gäller plånboksfrågor så är kronor viktigare än procent, men eftersom man satt ett högsta avdragstak så är det i alla fall ingen som får mer än 1200 kronor mer i månaden, där gränsen går vid en månadsinkomst på 28000 kronor. Månadsinkomsten på 20800 ger ett månadsavdrag på 980 kronor.
Slog helt snett
Jag har lite svårt att förstå hur socialdemokraterna bygger upp sina argument. Skillnaden är visserligen 220 kronor i månaden men det är väl inte särskilt drivande för ökande klyftor?
Jag drar mig till minnes hur socialdemokraterna argumenterade vid införandet av maxtaxan i barnomsorgen. Ni minns där ingen skulle betala mer än ett högsta takbelopp. Och då gällde det verkligen ingen, vilket gjorde att många höginkomsttagare fick rejäla sänkningar av sina kostnader. Samtidigt var det många låginkomsttagare som inte kom upp till det taket och alltså fick fortsatt lika stora kostnader. Då argumenterade socialdemokrater - inte minst ledarsidan härintill - för att det inte kunde ses som speciellt gynnsamt för de med höga inkomster. Trots att de alltså fick en hög samhällssubvention medan andra fick betydligt mindre summor och i en del fall inga alls. Och de sistnämnda fanns i låg- och mellaninkomstskikten. Skillnaderna rörde sig då inte om hundralappar utan om tusenlappar. Varje månad.
Det här går att visa med siffror.
Hög samtalsnivå
Av vissa omständigheter hamnade jag helt oplanerat på en färjetur hem till Gotland i helgen. Inte speciellt upplyftande eftersom hemkomsten försenades med sex timmar jämfört med det flyg som missades med några få minuter efter 20 mil i snöoväder på en i normal väderlek snabb motorväg mellan Örebro och Stockholm.
Det blev en ekonomibiljett på färjan, alltså i utrymmet som kallas torget. Ett gäng med yngre män satt några bord ifrån. De förde ett ganska högljutt samtal. Inte störande men omöjligt att undgå att höra.
En del av samtalet handlade om de senaste lönebeskeden, och vad jag kunde uppfatta så hade alla observerat att de nu får mera pengar i den egna plånboken, vilket de också noterade med tillfredsställelse.
Precis som jag kände tillfredsställelse, och jag hoppas att det är ett tema som ofta dyker upp i personalrum runt om i Sverige.
Medveten förfalskning
Att jag skriver så beror på att jag ser det som en medveten förfalskning av verkligheten med socialdemokraternas envetna tjat om att jobbskatteavdragen ger de rika på bekostnad av de med lägre inkomster. Men samtidigt har de tyvärr fått härja ganska fritt i den allmänna debatten. Varför är det inte ett större flöde av motargument? Här är onekligen Alliansföreträdarna dåliga på att föra ut budskapet med sin politik, det som på nuspråk heter att kommunicera budskapet.
Det här budskapet skulle ha trummats ut på gator och torg, i annonser och debattartiklar. Och det skulle ha skett nu. Går vi bara några månader framåt så är tillskottet i plånboken sett som helt naturligt och då är det lättare att glömma den skillnad som de två politiska blocken innebär för svenska folket. För det innebär en skillnad vem som styr och ställer. Alliansregeringen har i handling visat att den värnar om låg- och mellaninkomsttagare i uttaget av skatt på lönesumman. Oavsett vad oppositionen vill påstå.
Jag är övertygad om att jag inte är ensam om att senaste dagarna ha hört samtal där människor tacksamt noterar den ökade månatliga summan i plånboken. Ja, ni är förmodligen många som själva har deltagit i sådana, antingen i lunchrummen, byggbarackerna eller hemma vid köksbordet.