Demokrati trots allt
Foto: Themba Hadebe
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Trots den enorma storleksskillnaden finns det intressanta beröringspunkter mellan de två länderna. Båda räknas som tillväxtekonomier. I bägge länderna lever huvuddelen av befolkningen i misär, men det finns också en snabbt växande medelklass, och en liten, mycket rik, överklass. Båda har en historia präglad av kolonialt förtryck och exploatering. Båda är starkt etniskt splittrade. Båda har haft en period av stark ekonomisk tillväxt, som nu tvärbromsat under den ekonomiska krisen. I båda länderna finns det stora befolkningsgrupper som upplever att de ställdes utanför tillväxten, men drabbas fullt ut av krisen.
Stärkte sin ställning
Givet omständigheterna måste man ha stor respekt för de demokratiska processerna i bägge länderna. Det kunde helt enkelt varit så mycket värre!
Valresultatet i Sydafrika blev som väntat. Fortsatt dominans för ANC. Men det finns element som pekar fram emot en mer normalt fungerande flerpartidemokrati i framtiden. ANC fick inte den 2/3 majoritet som krävdes för att med egna mandat ändra i konstitutionen. Oppositionen stärkte allmänt sin ställning, om än på låg nivå. Och det nya partiet COPE lyckades etablera sig som en faktor i Sydafrikansk politik. För första gången har den svarta majoriteten i Sydafrika fått ett alternativ att rösta på, och det kan få en enorm betydelse i framtiden.
Det som inger bekymmer har mest att göra med Jacob Zuma. Han är ANC:s ledare och kommer av parlamentet att väljas till landets president. Han är en person som solkats av korruptionsskandaler, som visat personligt lättsinne beträffande hiv/aids-risker, som har många fruar och gärna lever slösaktigt. Inom näringslivet oroar man sig för om han kommer att upprätthålla den liberalt marknadsekonomiska inriktning som präglat Thabo Mbekis presidentskap.
Kan göra något åt misär
Men den stora massan fattiga väljare känner att han är den som bäst förstår folkets situation, och kan göra något åt deras misär. Och det är för dem viktigare än korruptionsanklagelserna. Därför har de lagt sin röst på honom och hans parti. Det måste vi andra respektera. Om Zuma sedan lever upp till förväntningarna, det är någonting som i första hand hans väljare får ta ställning till vid nästa val.
Vi ser mer och mer hur populistiska ledare förs fram till makten i tredje världens länder, där demokratin alls fungerar. Det kan vara sekulära och vänstersinnade politiker som Thaksin Shinawatra i Thailand (nu i landsflykt), och latinamerikaner som Chavez, Correa och Lula. Det kan vara religiösa rörelser som hinduistiska BJP som väntas få framgångar i det indiska valet. Eller islamistiska som Hamas, Hizbollah och det Muslimska brödraskapet. Också i det indiska valet räknar man med framgångar för populistiska politiker.
Detta är ett uttryck för frustrationen hos de stora folkgrupper som lämnas vid sidan av utvecklingen, eller snarare drabbas av den. Att detta kan få politiskt genomslag i val är naturligtvis ett demokratiskt hälsotecken. Alternativet är i allmänhet våld.
Konflikt med väst
Det är ofta svårt för västvärlden att förhålla sig till dessa ledare och politiska rörelser. Inte sällan står de för en politik som står i konflikt med västliga intressen, både maktmässigt och ekonomiskt. Många ser västvärlden som imperialistiska utsugare, och inte alltid utan skäl.
Det är dags att börja respektera tredje världens demokratiska val. Inte minst efter Bush-eran, finns det mycket att göra för att återupprätta västs trovärdighet i tredje världen som företrädare för demokratiska ideal. Vi ska naturligtvis engagera oss i en öppen dialog, och stå för våra värderingar. Men varje folk måste ha rätt att själva välja sina ledare. Påtryckningar av olika slag brukar i allmänhet bara stärka de politiska krafter man har problem med.