Det är farligt att frånta en människa dess värdighet
För varje gång du klär av personen hennes värdighet så ställer du dig förvånad, när du får en reaktion som svar. När den mänskliga explosionen kommer har alla ett ansvar. Ingrid Thunegard skriver om hur farligt det är att ta av människor deras värdighet och att de trängda slår tillbaka.
Foto: Claudio Bresciani/SCANPIX
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
I det här fallet kan man knappast tala om ett föräldraansvar, men kanske ett medborgansvar. Ett värdigt förhållningssätt i samma stund någon "strippar" en annan människa på dess levnad, tillhörighet, boendeväggar, identitet etc. Välj vad du vill. Jämför samma situation med en officers när axelklaffarna slits bort.
Kränkningar kan se ut på många olika sätt, men en gammal människa skall man hantera med varsamhet och det tar tid. Alla som handlägger människor bör veta att människor/personal/åldringar tar tid.
Mänskliga explosioner
Och att alla har ett ansvar, när en människa trängs in i en situation, bör man också inse, utan att förvånas, när bomben briserar. Det finns alltid något lite hos kontrahenterna, som bidrar till mänskliga explosioner vare sig det är offer, gärningsman eller polis.
Att skicka en åldrande person från sitt hem till servicelägenhet vidare till ålderdomshemmets fyra väggar är en tydlig resa i utrustning och utrymme mot kistan. Du förminskar inte bara det rumsliga utrymmet, utan också människan i detta rum.
För varje gång strippar du personen i fråga på hennes/hans värdighet och så ställer du dig förvånad, när du får en reaktion som svar. För gamlingar skall ju begripa, att vi vill deras bästa och du bara gör ditt jobb. Inte gör du något fel. Inte har du något ansvar, när du kliver in och gör ditt jobb. Du har ju pappersvägen redan gjort ditt.
Plötsligt en dag tvangs jag att leta vapen i min fars servicelägenhet för att personalen, som det sas på telefon, var rädda för honom. Varför personal blev rädda för min far, den frågan besvarades aldrig. Det var självklart, att jag skulle ta färjan och lösa problemet. Han var ju min far, mitt ansvar. Var personalens ansvar slutar, det får man aldrig veta eller hur upptrappningen till deras rädsla börjar. När människor blir trängda och svarar reptilliknande, kan man vara säker på att det alltid råkar bara vara ens fel. Och vuxna människor står där med sin förvåning. Empati och vettighet rinner av alla i samma stund de får ett icke förväntat svar.
Min gamle fars körkort
Försök bara ta ifrån din gamla far hans körkort, så får du en uppfattning om vad som kan hända. De som var rädda för hans bilkörning, hade inte kurage att framföra ärendet. Han blev mitt ansvar, han var ju min far och han borde inte få framföra en bil vid så hög ålder.
Vad blev min fars reptilliknande svar på en stilla förfrågan om att lämna ifrån sig ett litet körkort? Han skrek: " Polis, polis....", så fort jag steg över tröskeln. Det var jag som blev hans baneman, därav reaktionen.
När jag gick till den riktiga polisen, polismyndigheten som nu skall strippas från sitt kontor i Hemse, så svarade han :"Att jag kan inget göra. Din far har inte gjort sig skyldig till någon förseelse ". Men om jag berättat för polismyndigheten att jag hittat en bössa, inte i fars servicelägenhet men inlindad i en filt väl synlig i förrådet i servicehuset, då hade samme polisman kommit som ett skott.
Frågan är vad som är farligast, en man med Parkinson som kör mitt i vägen från Hemse till Havdhem om dagarna eller en bössa på en hylla i ett förråd. Min far var tävlingsskytt och jägare i hela sitt liv. Själv är jag övertygad om att det farligaste är att frånta en människa hans/hennes värdighet, tillhörighet och boendeväggar. Helt enkelt klä av en människa.
Nedvärderar och avskedar
Det görs överallt idag i media som på arbetsplatser. Allt i konkurrensen, penningens och effektivitetens namn. Man tränger ut, förskjuter, nedvärderar och avskedar människofigurer som är nödvändiga i samhällsbilden. Vad skall folk annars kackla om vid kaffeborden. Det måste ju finnas någon att förfäras eller häpnas över.
Glöm inte bort att det finns unika människor i alla samhällen, människor som sticker ut. När de trängs ut eller dör uppstår ett stort hål på din arbetsplats i din omgivning, i ditt lilla samhälle. Och i det hålet uppstår märkligt nog saknad.